Datum: 2017-07-26
Så sent som den 28 juli släpps Paranomal. Det blir Alice Coopers första studioalbum på sex år. Försmaken från albumet är färsk efter att han då redan släppt två helt nya singlar. Ändå drar den nästan 70-år gamla golfaren oss bara igenom alla sina äldre dängor, med ett ynka undantag. På ett fullsatt Liseberg gör Cooper sin entré med sin svarta spatserkäpp i högsta hugg. Men trots spännande rekvisita och sminkade skådespelare bjuder inte spelningen på några större överraskningar.
Med fyrverkerier regnande från scenens tak gör sig Brutal Planet bra som öppningslåt. Till tonerna av det läskigt medryckande gitarriffen märks det att sångaren inte är mycket för varken småprat eller välkomnande gester. Istället stirrar han publiken till döds för att alldeles lägligt dra igång No More Mr. Nice Guy. In mot mitten av spelningen hörs introt till klassikern Poison. Låten som präglat hela 80-talet och som förmodligen varmast omfamnar Coopers framtida arv, landar oväntat platt i öronen. Likaså He’s Back (Man Behind The Mask). Paranoic Personality från Paranormal överraskar och rankar sig lika högt som klassikerna. Likt en avdankad trollkarl missar inte artisten att trolla fram sitt tremeters höga monster i Feed My Frankenstein. Tricket imponerar ytterst lite. Visst drar det i mungiporna, men när farfar trollat fram mer än hundra femmor bakom örat är det dags att byta trick. Under Ballad Of Dwight Fry åker tvångströjan på i vanlig ordning, samtidigt som han faller offer för en psykopatisk halloween-utklädd sjuksköterska. Att hon sedan slickar artisten i ansiktet blir väl dessvärre kvällens ”wow”-faktor. Offer-rollen Cooper tar på sig är tydlig, framförallt när sångaren släpas fram till giljotinen och får huvudet avlägsnat, för att sedan mötas av publikens jubel. När känslan av att klyschans moder snart ska stiga på scen, räcker det gott och väl med en halv-entusiastisk applåd.
Det kommer inte som en chock att skräckfarfar förlitar sig på gamla hits men en frisk vindputs hade varit önskad i denna kvava hitkavalkad. Efter en ganska förutsägbar spelning visar Alice Cooper vart skåpet ska stå med scenvana och fungerande höfter. Däremot hade jag gärna sett att skåpet flyttade på sig, åtminstone en gnutta.
Betyg: 6/10
