Aura Noir har sedan 1993 stått i fronten för hybriden mellan black- och thrash metal och har skiva efter skiva statuerat hur genren ska låta. I samband med sitt sjätte skivsläpp, Aura Noire, samtalar vi med basisten och sångaren Aggressor om tydlighet, mörk humor och publikfria spelningar.
Ni spelar ovanligt mycket live för att vara ett norskt black metal-band.
-Att spela live och att utåt agera musiken fungerar bra med vår genre. Jag tycker särskilt att uppsättningen trio fungerar som en bra livesammansättning. Vi upptäckte tidigt att livespelningar var vår grej och har arbetat mycket med den biten sedan 1996. Dock spelar vi max tio konserter per turné, sedan håller inte rösten. Borta bra men hemma bäst.
Reflekterar du något över Fenriz-citatet ”det äcklar mig att se tusentals människor ha roligt på en black metal-konsert”?
– Vi spelar live helt för vår egen skull, jag bryr mig inte alls om publikens känslor. Vi gör och framför musik på egna premisser, ingens godkännande behövs.
Så ni skulle lika gärna kunna spela utan publik?
– Ja, helt ärligt så skulle vi nog det. Kanske är det något vi bör testa framöver?
Vad är viktigast i musiken, budskap, lyrik eller spelstilen?
– Jag är motståndare till budskap i musik, jag är mer för att bygga upp en atmosfär och en känsla. Den ska korrespondera med folks fantasi men ändå vara mer abstrakt än konkret. Musiken kommer före allt annat. Jag matchar med passande text först när riffen är färdiga och rätt stämning har införlivats.
Var ni ensamma om att syssla med hybriden black/thrash metal i Norge under sent 1990-tal?
– Alla hade ungefär samma inspirationskällor som andra inom genren men mynnade ut i en distinktare ljudbild. Det som skiljde oss från många andra band var att vi inte tyckte om allt runtomkring, smink, synt och melodier. Vi älskade Venom och Exodus-principen och gör det fortfarande. Primitivt och snabbt ”to the bone” var det som drev oss. Egentligen är vi fortfarande mer första än andra vågens black metal.
Ni tycks aldrig ha haft särskilt stort intresse av att förnya ljudbilden, debuten Black Thrash Attack (1996) har fler likheter än skillnader med Aura Noire (2018). Blir du inte uttråkad?
– Det stämmer, vi arbetar fortfarande samma influenser och ramar kring musiken. Jag älskar musik som är komplicerad och primitiv på samma gång. Det är faktiskt roligare än någonsin, vi har utvecklats som musiker och kan röra oss friare i uttrycket. Förr var vi låsta vid våra musikaliska begränsningar.
Det blir allt längre mellan skivsläppen, tappar du inspiration?
– Nej, det enkla svaret är att vi bor långt ifrån varandra och därför repar mer sällan. Inspiration är inget jag letar efter, jag låter den komma till mig. Det kan dröja länge tills jag får rätt känsla av det material som kommer fram, eller så går det fort. Däremot går det snabbare från repan till studion än någonsin förr just nu.
Er genre har historiskt alltid bejakat mörka teman som satanism, ligger det nära dig?
– Vi har aldrig tagit avstånd från lyrik kring mörka teman, mörker och distad gitarr är ofrånkomligt sammanflätade. Både i innehåll och utförande måste det finnas distans och en glimt i ögat. Jag har aldrig velat tas på allvar till hundra procent. Mörk humor ligger nog i släkten och har medfört att jag uppskattar mörker i allt, konst och musik framförallt.
Är det en överlevnadsstrategi eller ett sätt att vara?
– Båda delarna tror jag. Mycket har jag fått med mig från barnsben och den inställningen hjälper mig nog att trivas med mig själv. Musiken blir bättre då också, jag hör på en gång om något är konstruerat. Jag upptäckte tidigt att jag inte kunde vara sessionmusiker, allt jag gör måste komma från hjärtat.
Kommer allt du gör från hjärtat, har du råd att leva på musiken och gå helt in i det livet?
– Jag är inte rik och jag har mist många jobbmöjligheter på grund av valet att vara heltidsmusiker. Det är värt det, helt klart. Det är hela målet med musicerandet, att vara genuin och sann mot sig själv.
Hur förmedlar du den genuiniteten och sanningen i Aura Noir?
– Jag tycker om tydlighet och öppenhet i musiken, därför har vi bara lagt en gitarr på nya skivan Aura Noire. Jag känner inte alls att jag vill överväldiga folk med min musik, jag vill leverera ett distinkt ljud, det symboliserar tydlighet. Varför krångla till det när en låt bär på bara tre instrument?
