Broken Fate, Rezet, Anvil – Debaser Strand, Stockholm

Datum: 2016-11-06
Att heavy metal bandet Anvil var en del av Super Rock ‘84 in Japan(1984), där man spelade jämsides giganter som Bon Jovi, Whitesnake och Scorpions, får nog fortfarande många att tappa hakan. Om inte annat bandet själva som nog trodde att de än idag skulle ha samma stjärnstatus som ovan nämnda giganter. Snarare var detta den absoluta toppen på karriären och efter det har kanadickerna bara harvat sig omkring på småklubbar vilket tar oss till kvällens spelning på Debaser Strand. Kvällens två öppningsband som följer med i detta turnépaket är schweiziska thrash metal bandet Broken Fate och tyska thrash metal bandet Rezet som båda gör sina första spelningar i Sverige.Broken Fate spelar en ganska smutsig och punkig version av thrash metal. Till och från under spelningen svajar trumspelet så pass mycket att det snarare känns som att det är tre hormonstinna tonåringar på scenen som för första gången någonsin bankar på instrumenten, snarare än en välrutinerad akt. Detta blir extra tydligt under Misfits-covern Last Caress som inte bör vara möjlig att misslyckas med men som bandet totalt råslaktar.
Betyg: 1/10Rezet, det piggaste och hungrigaste bandet under kvällen spelar en trevlig tysk tolkning av Bay Area thrash. Dessutom trakterar de en sångare som troligtvis lyssnat allt för mycket på Megadeth då alla karaktärsdrag sångmässigt påminner om den vresige Megadeath-frontmannen Dave Mustaine. Här lyckas bandet få igång den lilla publikskaran med stilrena och snabba riff. Speciellt när de förärar folksamlingen med kvällens första och sista Motörhead-cover.
Betyg: 6/10Anvil
När kvällens huvudakt tar vid är det sångaren och gitarristen Steve ”Lips” Kudlow som börjar showen mitt ute i den lite mer än halvfulla lokalen. Men entrén kommer av sig när det knappt är något ljud i gitarrförstärkaren. Trummisen Robb Reiner och basisten Chris Robertson (den femte i ordningen) håller ställningen uppe på scenen medan de inväntar frontmannens lekfulla tilltag i publikmassorna. Det är först till andra låten om Lips själv kommer upp på scenen och klämmer ur sig en halvbakad ursäkt om att ljudteknikern var tvungen att hålla nere volymen på gitarren. Å andra sidan har gitarrvolymen varit något man konstant kunnat klaga på sedan 2007 då bandet av oförklarlig anledning sparkade sin andre strängbändare Ivan Hurd. Bristen på en extra gitarr är den största anledningen till att Anvil låter mjäkigare än mjukost på scenen. Än värre blir det med Robbs trumspel då hans tafatta bankande snarare får honom att påminna om en malplacerad jazztrummis. Nej, räddningen kommer i Chris som med sitt basspel är den i trion som skiner starkast. När det kommer till musiken har låtarna aldrig varit Anvils starka sida. Snarare har de förlitat sig på publiken och aftonen till ära ska den största hyllningen gå ut till fansen som tycks kunna varenda låt utantill. I slutändan får man krasst konstatera att Anvil är ett band som lever på nostalgi och den eviga drömmen om att slå stort. Något som de tyvärr aldrig kommer att uppnå hur mycket de än bockar, tackar och skiner av glädje från scenen.
Betyg: 3/10