Datum: 2025-10-11
I 37 år har Dismember stått som själva epitetet för svensk HM-2-dödsmetall, med extra käftsmäll på toppen. Undertecknad har i 17 av dessa år konsekvent jämfört dem med larvfötter som långsamt demolerar marken under sig, eller med tunga militära stridsfordon som obevekligt rullar fram. Så kanske är det dags att uppdatera den bilden?
Ni vet klippet när styrkelyftaren Eddie Hall slår världsrekord i marklyft, drar upp 500 kilo från marken medan blodet forsar ur näsa, öron och tårkanaler samtidigt som han blir tillfälligt blind och nästan pressar sitt blodtryck till döds? Ja, ungefär så låter det när Sveriges dödsmetallstolthet intar Debaser Strand.
Det är glada gubbar med gott humör på scen, men energin är infernalisk. Ett utsålt Debaser dras med i allsång till Casket Garden och publiken suger i sig varje ton (och sjunger med) som om det vore Iron Maiden själva på scen. Vrålaren Matti Kärki styr den svettiga publiken med lugn rutin som om detta vore hans vanliga fredagsbestyr i storstan. Just den där avslappnade självklarheten gör att konserten känns både tight och proffsig, men framför allt rullar det bara på i ett perfekt, okonstlat tempo.
Bakom trummorna sitter Fred Estby med ett konstant leende och får det att se löjligt enkelt ut medan strängbändarna David Blomqvist (gitarr), Robert Sennebäck (gitarr) och Richard Cabeza (bas) flankerar scenen med stenhårt fokus på publiken.
När kvintetten drar igång Dismembered har publiken redan börjat forma en organiserad moshpit, som snart utvecklas till en fullfjädrad circle pit under On Frozen Fields. Matti får oss att lova dyrt och heligt att gör bandet oljud, ska publiken göra oljud. Ett löfte som ingen ens överväger att bryta. Hur skulle man kunna det när klassiker som Skinfather, In Death’s Sleep, Soon to Be Dead och Life – Another Shape of Sorrow matas ut på löpande band?
När bandet återvänder efter encoren och levererar både Where Ironcrosses Grow och en dedikation av Bleed For Me till förbanden och publiken, då är oljudet uppe på VM-nivå medan vita tandrader av fånflin lyser upp hela publiken. 90 minuter flyger förbi som ett enda massivt riff i extas och det är med audiell mjölksyra i öronen som publiken sakta masar sig ut genom dörren.
Betyg: 9/10
Cecilia Wemgård
