Datum: 2025-10-25
Från skönsång till trolltrumma till gitarr och strupsång, sångerskan Eivør Pálsdóttir rör sig sömlöst mellan uttrycken och tar publiken med på en resa genom både mörker och ljus. Med den färöiska sångerskan kliver man försiktigt in i mysticismens värld, bara för att omedelbart charmas av hennes genuina värme, leende och obändiga energi.
Stockholm är näst sista spelningen på turnén och det märks att både band och publik låter extra mycket kärlek flöda. Oavsett om det trummas intensivt i Salt eller bjuds på filmmaterial i form av signaturmelodier från den brittiska serien The Last Kingdom, är det få akter som lyckas leverera ett så tyglat kaos inlindat i ett lugn som bara Eivør tycks kunna bemästra.
Mellan låtarna berättar hon med en folkbildares själ om texternas innehåll och deras ursprung, vilket skapar en närhet som känns äkta. Vi bjuds in att vandra genom konserten tillsammans med henne som medresenärer, snarare än åskådare, kanske till och med bikaraktärer i hennes nordiska saga. Scenen badar i dimma och färgat ljus. En visuellt enkel men effektfull inramning där varje ton, rökeffekt och färgskiftning känns genomtänkt. Ljussättningen, som växlar mellan blått, rött och grönt, förstärker stämningen utan att någonsin stjäla fokus. Det är snyggt, stilrent och berörande.
Men trots all magi går det inte att bortse från att Fållans scen känns något för stor för en så avskalad föreställning. Den nedtonade produktionen bär kraft, men intimiteten hade vunnit på en mindre lokal eller ett något fylligare arrangemang.
Kvällens enda snedsteg är Pink Floyd-covern Us & Them. Inte för att den är direkt dålig, utan för att den känns onödig när Eivørs egen låtskatt är så rik. Men när Trøllabundin ljuder som ett vasst ess i rockärmen, då sitter allt. Den där trollbindande kraften som bara hon besitter sveper in rummet som en sista magisk besvärjelse. Vackert. Stilfullt. Och just i kväll – kanske lite för stort för sitt eget bästa, men ändå oförglömligt.
Betyg: 8/10
Cecilia Wemgård
