Stratovarius med Amaranthe och Seven Kingdoms på Kulturbolaget 17/4
Finska Stratovarius är något så unikt som ett band där inte en enda av originalmedlemmarna finns kvar. Gruppen som bildades 1984 i Helsingfors förlorade den sista grundande medlemmen (trummisen Tuomo Lassila) redan 1995, men å andra sidan har de minst lika unika fans som inte tycks beklaga sig nämnvärt över sagda faktum. Turerna kring den brokiga powermetal ensemblen har däremot varit många det senaste decenniet och media har varit allt annat än nådiga. Alltsammans kulminerade olyckligtvis med den dåvarande sångaren Timo Tolkkis nervösa sammanbrott och bipolära diagnos hösten 2004.
En serie verkligt desperata publicitets-stunts senare, följt av Tolkki’s avhopp ledde sent omsider till gruppens temporära upplösning 2008. Nu till det verkligt fantastiska med Stratovarius: likt fågel Fenix tycks de resa sig ur askan enbart stärkta av sina motgångar och nu fem år senare är de återigen en kraft att räkna med. Finländarna släppte nyligen vad som skulle kunna vara det starkaste albumet sedan den omåttligt populära ”Infinite” (2000) med releasen av ”Nemesis” för vilken de turnerar nu.
Då jag själv inte fått se bandet live sedan ”Infinite” turnén som landade dem ett gig på Sweden Rock Festival för 12 år sedan, var jag lite osäker på vad jag skulle vänta mig då jag i onsdagskväll stegade till Kulturbolaget.
Redan i inledande ”Abandon” från senaste albumet, visades publiken vart det blåvita skåpet skulle stå i gammal god manéer, direkt åtföljt av ”Speed Of Light” ifrån ”Visions” (1997).
Samtidigt som sångaren Timo Kotipelto inte direkt är känd för att bjuda på något mellansnack att hänga i granen så hyser han en väldigt dynamisk scennärvaro med vilken han formligen lindar publiken runt sitt finger, helt sonika genom att vara uppmärksam på densamma. Utöver det så var det en rätt så genomsnittlig power-metal show som Malmö bjöds på, dubbeltramp på baskaggarna och melodiska kulspruteriff från den mycket kompetenta Matias Kupiainen, flankerat av den alltid lika brilliante Jens Johansson på keyboard. Inget nytt under solen alltså, men varför laga något som inte är trasigt?
Däremot gäckar valet av setlist mig något oerhört, mestadels pg.a faktumet att endast en låt är hämtad ifrån genombrottsalbumet ”Infinite” och det är den avslutande ”Hunting high and low” medan hela sju härstammar ifrån den nya och tämligen okända ”Nemesis”. Huruvida det är modigt eller dumdristigt drag är upp till var och en att bedöma, men det håller verkligen balansen live!
Det är med spänning jag följer våra finska grannars nästa karriärsteg, jag önskar dem lycka till på turnén som härnäst tar dem hem till fosterlandet följt av Sydamerika.
Med sig på turnén har man göteborgska Amaranthe som nyligen slagit ner som en komet på den svenska metalhimlen med sina trallvänliga hits, samt amerikanska förbandet Seven Kingdoms.
Anmärkningsvärt om det senare är det något kufiska konceptet med att basera majoriteten av sina låtar kring George R.R Martins ”Game of Thrones” värld.. Bra eller dåligt är en smaksak givetvis men för min del förefaller det tämligen desperat även om det rent musikaliska bär upp, mycket tack vare kompetenta musiker.
Det som däremot får kvällens andra huvudakt Amaranthe att utmärka sig, är ju tveklöst faktumet att de har tre sångare på scenen. Om man nu ska dissekera detta så krävs det ingen ingengörs-examen för att konstatera att 1) det blir väldigt trångt på scenen och därmed ytterst begränsad rörelsefrihet samt 2) Det gäller att ha tre sångare som är kompatibla med varandra. Bandet tycks dessvärre misslyckas på samtliga punkter och showen blir obönhörligen haltande som resultat.
Punkt ett är inga problem att åtgärda sålänge man förutsätter en scen i storlek med de flesta festivalers, men att ha sångare ur tre helt olika genrer ger enbart ett förvirrat intryck, unikt men förvirrat.
Men så är det också ett väldigt vanligt problem med band som slår igenom ”över en natt”, de hinner liksom inte anpassa sig till de växande krav de får på sig från publiken och den stigande hypen och kvar lämnas en grupp som ger intrycket av att vara såväl osäkra som identitetssökande. Jag önskar Amaranthe helhjärtat lycka till framöver, men Kulturbolagets hjärtan såg de inte ut att ha vunnit denna afton.
Setlist för Stratovarius:
Abandon
Speed of Light
Halcyon Days
Eternity
Dragons
-Trumsolo-
Eagleheart
Fantasy
Destiny
-Bas solo-
Against the Wind
Stand My Ground
Black Diamond
Extranummer:
If the Story is Over
Unbreakable
Hunting Hight and Low
Text & foto : Martin Jönsson
