FOO FIGHTERS – ”Wasting Light”
(RCA)
Foo Fighters växte så det knakade under det gångna decenniet. Från att mest ha varit kända för sina skojiga musikvideos och att Nirvanas trummis stod bakom mikrofonen var de mil från det arenaband som år 2008 sålde ut Wembley två kvällar i rad och gjorde extranummer med John Paul Jones och Jimmie Page från Led Zeppelin.
Nu har bandet nått det stadium där det börjar bli tufft att matcha sina tidigare bedrifter. För att tampas med detta har de gjort något som bäst kan beskrivas som en resa tillbaka till framtiden sin karriär, vilket resulterat i det elva spår långa nya albumet ”Wasting Light”.
Inför inspelningarna lämnade bandet sin supermoderna studio, anlitade Nevermind-producenten Butch Vig och flyttade in enbart analog inspelningsutrustning i frontmannen Dave Grohls garage. Bandets forne gitarrist och gamle Nirvana-medlemmen (jo, han var med där ett tag) Pat Smear återvände också till bandet. Snacka om nostalgitripp.
Trots det retrotunga upplägget känns inledande ”Burning Bridge” ny och fräsch. Introt är lika grymt som säreget och ett enormt momentum byggs upp som tyvärr slarvas bort på mindre än en sekund i den mesigt lugna versen. Låten bärgas dock väl av en mästerlig förrefräng och introts återkommande riff.
Följande spår, den Rush-inspirerade första singeln ”Rope” bryter också ny mark med sitt meckiga riffande och riviga gitarrsolo. Dear Rosemary bjuder sedan på tyngre melankoli och en fantastisk gitarrslinga som gör hela låten på egen hand.
Dessa spår följs av albumets stora utropstecken, ”White Limo”. Här skriker Grohl hämningslöst lyssnarna tillbaka till postgrungiga 1995. Gamla fans kommer att gråta av lycka när de hör denna retrojuvel.
Några spår senare i poppiga ”Back and Forth” ser vi det mer polerade, MTV-flirtande Foo Fighters med något så sällsynt som en icke pinsam samlagsreferens när Grohl sjunger ”I’m looking for some back and forth with you”.
Senare i avslutande ”Walk” gör bandet riktigt stor arenarock i den tillbakalutade stil man förknippat dem med på senare år. Denna bit kommer värma upp många svala festivalkvällar i sommar.
Avslutningsvis kan fyra saker konstateras om ”Wasting Light”. Trots det spännande upplägget lider skivan av samma åkomma som alla bandets alster gjort i någon grad sedan 2002. Det är lite väl lagom och tas svängarna ut i ett spår tas de snabbt igen i ett annat.
Det är dock bandets bästa gitarrskiva. Återkomsten av Smear jämte Grohl och Chris Shiflett har inneburit mer än bara en till gitarrmatta i mixen. Nu behövs mer än ett finger för att räkna gitarrsolon och det finns fler detaljer, nyanser och dynamik att lyssna efter i gitarristernas bidrag.
”Wasting Light” är även Foo Fighters jämnaste skiva i karriären. Här finns inte ett utfyllnadsspår så långt ögat når. Imponerande för ett band som bara varit ute och slirat vid ett tillfälle tidigare (One By One, 2002).
Till sist, Krist Novoselic gästspel på ”I Should Have Known” samlar tre Nirvana-medlemmar på samma inspelning. Pluspoäng!
Betyg: 8 / 10
Bästa Låt: ”Walk”
Alexander Skogsberg
