Datum: 2017-01-09
Att Geoff Tate är en knepig personlighet är ingen underdrift. De senaste åren har varit extremt turbulenta och i luften kring amerikanen har innefattat både bandbråk och minst utsagt konstiga uttalanden. Sedan han lämnade det legendariska progressiva metalbandet Queensrÿche, för att köra under egen flagg som soloartist, tycks det mesta ha lugnat ned sig. Ja, det har till och med gått så långt att han, som för några år sedan proklamerade att fans bara vill höra nytt material och inga klassiker, nu plötsligt gör en autistisk spelning med ENBART de största hitsen.
Men allt är inte guld och gröna skogar, redan från start börja missbelåtenheten sprida sig bland publiken. Det är först vid ankomst som det meddelas att Geoff behagar spela först två timmar efter öppningstid, och det stackars fan som betalade 200 kr för amerikanens eget vin får se sin ”meet & greet” inställd så fort pengar har bytt ägare. En tråkig start som skapar en genuin giftighet i lokalen där endast ett hundratal tappra själar har orkat närvara. När mannen med kompband sedan går upp på scenen under applåder och jubel önskar jag att jag kunde skriva att all bitterhet är som bortblåst, att allt är förlåtet och att himlens änglar gråter glädjetårar. Det vi möts av är en sångare som passerat ”bäst före”-datumet och som maskerar det numera begränsade sångregistret med akustisk mjukhet. Ändå är stämningen mysig och värmande. Visst, backar man några meter så hör man att rösten spricker lika lätt som en vattenballong. Men med uppbackning av publik på de tuffaste partierna blir resultatet ändå godkänt.
Helt ärligt så ska det nämnas att det är trevligt att höra klassiker och rariteter från tre och ett halvt decenniums musikskapande. Låtlistan är genuin och hade det inte varit för den alltför utdragna startsträckan hade detta kunnat bli bra mycket roligare. Dock är det svårt att bortse från att Goeff både har blivit en ålderns man och turnerar med ett glorifierat coverband.
Betyg: 5/10
Text och foto: Cecilia Wemgård
