Seance Records
Släppt den 20 januari 2014
Att den finska black metalscenen på senare år har klämt ur sig många unga traditionalister är en underdrift. Nästan varje månad tycker jag mig läsa om nya band som poppar upp som svampar i den finska myllan. Att många av dessa band även frodas i filosofin om att black metal var bättre förr, under det kalla 90-talet, ska väl bara ses som en fjäder i hatten för grannen i öst. Det var i nådens år 2008 som gitarristen Marchosias och trummisen Pentele först tände bandets eld. Sedan dess har det sakta rullat på med både medlemsbyten och skivsläpp. Nu vankas bandets andra fulländare som är till bredden fylld med destruktiva melodier och aggressivitet. Enda frågan är; räcker det hela vägen fram?
Det första som slår mig med Through the Window of the Night är den aningens burkiga produktion som flörtar med tidiga Marduk och Dark Funeral. Samtidigt är Gravebornes ljudbild rätt så ren i jämförelse med en del andra finska black metallband. Förra plattan, Pure Negativity, kändes som ett väldigt säkert kort där bandet höll sig inom ramarna för genren. Då bjöds det på gitarriff vilka osade både Watain och Immortal. Samma formel återkommer till viss del på detta andra album. Även om det alltid är kul att höra nya unga band som influeras av den tidiga norska black metallscenen vore det trevligt med lite experimentlusta. Det behöver inte vara mycket mer än en mindre distinktion mellan låtarna så att man vet var den ena börjar och den andra slutar. Alternativt att manglet (med en hastighet av 120km/h) någon gång blandas upp med lite långsammare atmosfäriskt gung. Eller så är det bara så att jag irriterar mig på att höra ett lovande band spela med så säkra kort att de aldrig kommer att sticka ut ur den breda massan.
Att black metall låter grymt bra på finska är också något som slår mig när jag lyssnar igenom skivans nio spår. Därför grämer det mig att Graveborne inte har fler än tre låtar på modersmålet. Todkrieg har en mysigt mörk manskör som skapar mentala bilder av Finsk vargavinter medan Tiesi Päähän siktar med öppen handflata mot ansiktet. Problemet är bara att efter halva plattan har jag lärt mig hur bandet låter varvid de inte överraskar mig längre. In the End I Find My Beginning har ett kort långsammare parti som bjuder på lite nyans men det är långt ifrån tillräckligt.
Avslutande Men Behind the Sun får mig osökt att tänka på Satyricons klassiska Mother North utan att jag egentligen förstår varför. Men Behind the Sun går ungefär dubbelt så snabbt och saknar en minnesvärd melodi vilket också summerar detta album. Öronen är mörbultade precis så som det ska vara men jag känner aldrig att det riktigt lyfter. Istället tuggar finnarna på i samma mylla där jag är uppriktigt orolig för att de ska fastna. Som tidigare nämnt, det finns saker att hämta här bara de hittar något som får dem att stå ut från mängden.
Bäst: att black metall skulle vara så tufft på finska var en ögonöppnare.
Sämst: det blir aldrig något riktigt lyft.
Betyg: 6/10
Spår
- Burn the City of God
- Tiesi Päähän
- Root of Evil
- Misercordia
- Into the Abyss
- In the End I Find My Beginning
- Pyhää Verta
- Todkrieg
- Men Behind the Sun
Bandmedlemmar:
Raato – Sång
Horkka – Gitarr
Marchosias – Gitarr
Blood Baptist – Bas
Pentele – Trummor
Text: Cecilia Wemgård
