2006 träffades Mikael Fässberg och Pontus Snibb på Ölkaféet i Malmö för att påbörja arbetet med det som senare samma år kom att bli Bonafide. Una mötte i Måndags upp bandets gitarrist Mikael Fässberg på samma ställe för att bland annat prata om vad den kommande turnén kommer att bjuda på, reaktionerna på nya plattan Bombo, vilken rocklegend han helst skulle vilja spela in en platta med och hur dagens ljudrestriktioner förstör rockmusiken.
Hej! Ni släppte nyligen erat fjärde album Bombo som har blivit väl mottaget bland både fans och media. Hur känns det?
Det känns ju naturligtvis jättekul. Vi har haft turen att faktiskt få en hel del bra recensioner från de flesta. De som är dåliga, de är verkligen dåliga. Om du förstår vad jag menar? Alltså, då har man helt enkelt inte fattat det eller så gillar man inte den typen av musik överhuvudtaget, tyvärr. Vi är ganska bortskämda med bra recensioner och det uppskattar vi naturligtvis. Sen tror inte jag att någon av oss tar speciellt illa vid oss av dåliga recensioner. Jag menar, vi gör ju det vi gör ändå.
Gjorde detta att ni kände stor press på er när ni påbörjade arbetet med Bombo?
Nej, inte direkt. Vi har försökt att tänka bort det. För alla vi som är med i bandet har sysslat med detta såpass länge innan Bonafide. Det enda vi tänkte var: låt oss göra en skiva som är lite torrare och låter lite mer live än förra plattan Ultimate Rebel, där vi jobbade mycket med rymd på grund av att låtarna hade den karaktären och det var något som vi ville jobba med då. Så det är ju lite annorlunda karaktär på den här skivan och låtarna, men det jobbar vi inte medvetet med utan låtarna har den karaktären de har och Pontus skriver ett gäng låtar, ibland är jag med i den processen och sen så har vi kanske en 15-20 stycken att välja mellan.
Ja, för när jag lyssnade på Bombo så slog det mig att jag hade kunnat tänka mig att genomgående höra hela den här skivan live.
Det är en god iakttagelse, för på förra plattan Ultimate Rebel fanns det några spår som verkligen stack ut. Men här går ju faktiskt alla låtarna att spela live.
Sen är det ju så att ni ska ge er ut på turné. Först gör ni några Sverigespelningar och sedan ger ni er ut i Europa med The Quireboys. Har ni höga förväntningar på den här turnén?
Ja, absolut. The Quireboys är ju gamla vänner till oss och vi har ju spelat en del tillsammans förut och känner varandra privat. Det kommer ju bli en fantastiskt rolig turné på det viset. Vi har ju byggt upp en bra publik i Storbritannien och det är ett bra tillfälle för oss att spela med ett band som är aningen större än oss och få ta del av deras publik och dessutom etablera Bonafide på större spelställen, för vi kommer att spela på ställen som tar mellan 500-1200 pers nu. Det är ett steg uppåt för oss publikmässigt och ambitionen är att under nästa år ska vi själva headlina den typen av ställen.
Det här är ju en av de turnéer i England som säljer bäst förköpsmässigt. Vi, Black Star Riders och ett par stycken till. Det är väldigt mycket band som är ute och turnerar nu så konkurransen är hård.
Ni bildades ju 2006 och vad har de största höjdpunkterna varit under de här sju åren?
Ja den frågan får vi ofta och det är svårt men det är klart, för oss som är fans i grund och botten så var det naturligtvis stort att få spela arenor med Deep Purple vilket vi gjorde efter bara ett par år. Sen har vi ju spelat fyra gig på Sweden Rock Festival, det är alltid lika roligt va. Sen är det roliga med Bonafide att vi kan spela på ett litet skitställe någonstans och ändå kan någon form av magi uppstå då både publiken är fantastisk och vi själva tycker att det är ett roligt gig. Fast det kanske bara är 75 pers i publiken liksom.
Ni har ju ett klassiskt rock ’n’ roll sound. Vilka influenser har ni gemensamt inom bandet? Har ni använt er medvetet av något band?
Nej, inte direkt. Jag vet ju att vi alla är stora fans av klassisk gammal rock ’n’ roll och Pontus har ju väldigt mycket av sin bakgrund i blues och det är saker och ting som han har spelat ganska mycket, tidigare i sin karriär och fortsätter göra då och då i olika sammanhang. Så att visst, om du bläddrar i en gammal Kerrang! eller i en gammal Classic Rock Magazine så skulle du hitta många band som vi aktivt har lyssnat på genom årens lopp: Thin Lizzy, UFO, tidiga Whitesnake, AC/DC självklart, Cheap Trick. Ja, sån musik som inte direkt görs nu för tiden om man säger så, haha.
Alla era låtar har ju väldigt karaktäristiska gitarriff. Har du några specifika gitarrister som influenser när du själv spelar?
Jag har ju lyssnat mycket på gitarrister som Clapton, Jimi Hendrix, Jeff Beck. De här riktigt klassiska. Jag har kanske inte aktivt försökt att låta som dem, men jag har lyssnat oerhört mycket på dem. Det är där jag finner min inspiration och mitt gitarrspel kan man säga. Det är inte mycket ny musik sådär som verkligen slår an den tonen hos mig längre, som de här klassiska banden en gång gjorde. Det kanske blir så till slut, att man uppnår en viss ålder, då man inte längre influeras av musiken. Kanske lite abstrakt resonemang, haha.
En av styrkorna med Bonafide är att vi har aldrig tagit på oss en sån där nyskapar-grej. Utan Bonafide är ett band som förvaltar ett arv väldigt mycket och inte bryr oss sådär jävla mycket om hur det låter, bara vi själva tycker det är bra. Sen vet vi naturligtvis om att vi kan ju inte göra någon jädra skiva med två låtar på och låta Pink Floyd, utan vi vet vad Bonafide representerar och det har vi stor respekt för liksom.
Slutligen, om du inte hade spelat i Bonafide. Vilket hade då varit ditt drömband att spela i?
Oj vad svårt! Alltså jag vet inte… Men det finns ju människor jag skulle vilja spela med. Jag hade ju gärna spelat med Phil Lynott liksom. Spelat in en platta med honom hade ju vart fantastiskt. Sen tänk att få spela in en platta nere i Austin eller i Houston, Texas med Billy Gibbons. Sånt är ju roligt va. När jag tänker tillbaka på mig själv när jag var 15 så hade jag nog inte bangat för att spela in en skiva med Phil Lynott.
Innan vi säger hej då har han även hunnit berätta om en spelning i England där det mesta krånglade kring arrangemanget, men att publikens engagemang var fruktansvärt upplyftande – något bandet alltid uppskattar och lever för. Han hinner även slänga in en känga angående dagens ljudrestriktioner:
”Ljudrestriktioner oc
h decibelhysterin i Sverige och övriga Europa kastrerar den bra rockmusiken”
Ta chansen och se Bonafide innan de ger sig ut i Europa;
13-09-2013: Backstage, Trollhättan
14-09-2013: Tivoli, Helsingborg
20-09-2013: MX Rockbar, Alingsås
21-09-2013: Folk å Rock (15:00), Malmö
21-09-2013: Kulturbolaget, Malmö
27-09-2013: Bankiren, Västerås
28-09-2013: Bredablick, Falköping
