Det är en kall natt i oktober när Katatonia intar huvudstaden under sin pågående turné. Tillsammans med turnéledaren har vi klättrat upp för de många trapporna till Debaser Medis backstagevåning och placerat oss i bandets loge. Aldrig har väl vädret och mörkret passat ett bands musik så bra som när snålblåsten viner kring husknutarna. I värmen språkas vi däremot med en metalakt som har kommit att beskriva svensk svärta och mänskligt mörker i 25 års tid.
– Det är overkligt för det är så lång tid, säger gitarristen Anders ”Blakkheim” Nyström. Jag kan inte förstå att det är så många år som har gått. Speciellt inte då det är fler år än vad många av de band jag lyssnade på som ung har hängt ihop. Så det är verkligen någonting att fira. Hur gamla vi var när vi började med Katatonia? Vi var i alla fall 18 år när vi gjorde vår första skiva (Dance of December Souls, 1993) så vi måste ha varit i övre tonåren när vi började hänga, jamma och repa. Hela tonåren har varit fyllda av Katatonia.
Ni firar alltså fler födelsedagar som band än ni firade födelsedagar när ni började spela tillsammans?
– Ja, och det är något jag inte riktigt kan ta in. Allt blir grumligt när jag tänker om det på det sättet. Jag är bara helt fascinerad av att vi fortfarande är ett band efter så många år samt att det bara går bättre och bättre.
Hur känns det att fortfarande spela material från det tidiga 90-talet?
– Ibland känner jag att det gamla materialet inte alls representerar bandet, samtidigt som det gjorde det en gång i tiden. Så vi har ändå ett anknytande band till det här och självfallet är en hel del nostalgi involverat. Om det finns någon att glädja i publiken genom att spela gamla låtar så gör vi det eftersom spelningarna i första hand handlar om just publiken. Det är de som kommer och köper en biljett för att kolla på oss och därför är det de som ska få sin show. Vi går ganska mycket på vad våra lyssnare vill höra.
Under sina två och ett halvt långa decennium som aktivt band har Katatonia gjort en lång resa. Det som en gång i tiden började som death metal uppblandat med stora portioner doom metal har så sakteligen utvecklats till progressiva tongångar. Något som blommat ut i sin fulla rätt på bandets tionde släpp, The Fall of Hearts, som släpptes i maj månad detta år.
– Det är en utveckling som känns rätt att gå på där vi är just nu. Det är så svårt med alla dessa genres och termer. Däremot känns det som att det är i det progressiva vi har vårt sound idag även om det sker med vår egen stämpel på det hela. Vi har inte gjort en tvärvändning från skiva till skiva för att spela 70-tals proggrock. Vi är måna om vårt ljud. Jag tycker att vi är väldigt 2016 även om vi influeras av det progressiva från musikhistorien. Samtidigt lyckas vi blanda upp det med vad vi har idag.
På tal om nostalgi, era gamla låtar tenderar också att låta väldigt 2016 när ni spelar dem live.
– Vi försöker att pimpa alla gamla låtar till att låta som vi vill att de ska låta idag. Jag vet inte om det är så poppis med publiken. Vissa ”die-hard” fans vill säkert att det ska låta som det gjorde förr men de får tåla att vi fixar till materialet. Vi måste också känna oss bekväma med låtarna och finna dem intressanta att spela live. Jag gillar att gå tillbaka till gamla plattor och försöka krydda dem så att de skulle kunna låt som en låt vi släppt idag.
Förutom 25 år och tionde plattan är det första fullängdaren med de två nya medlemmarna Daniel Moilanen på trummor och Roger Öjersson på gitarr. Den sistnämnda har suttit tyst bredvid oss för att från och till ge Anders ett nickande bifall. När Roger tar till orda är det kort som han summerar hur han via sina vänner fick reda på att Katatonia sökte en ny gitarrist. Det var också dessa vänner som lade in ett gott ord om honom för Anders & Co.
– Det gick väldigt fort från det att vi träffade Roger tills att vi bestämde oss för att han skulle vara med i bandet, fortsätter Anders. För det kändes som att vi hade känt varandra sedan vi var unga. Vilket är något vi skulle ha kunnat göra eftersom vi har så många gemensamma vänner. Med Roger var det inga konstigheter, det klickade på en gång. Vi sökte inte bara en gitarrist utan även någon som kunde sjunga bra vilket han är en klippa på. Han har tillfört mycket till bandet, vi har inte bara fått en ny gitarrist utan många av låtarna vi kör har fått sig ett uppsving eftersom Roger sjunger stämsång. Det är en bonus.
Fick ni tag på Daniel på samma sätt?
– Honom kände vi sedan tidigare från det att vi turnerade med bandet Engel som han spelade i förut. Vi var på Europaturné varvid jag och vår sångare Jonas Renkse lade märke till att han var en vass trummis. När vi sedan fick besked från vår dåvarande trummis Daniel Liljekvist att han inte ville vara med så var Daniel Moilanen det första namnet vi hade på listan över ersättare. Han bor i Stockholm så vi hörde av oss för att kolla hur hans situation var, vilka hans visioner var och om han lirade med någon annan. Det visade sig att han var bandlös så då fick han vara med i studion och banka in nya skivan.
Förutom musiken så har alltid era texter stått ut som djupa och melankoliska. Hur mycket av texternas innebörd förmedlar er sångare Jonas till er övriga bandmedlemmar?
– När det kommer till Jonas texter så sitter vi inte ned och djupanalyserar dem eftersom de är så kryptiska att vi oftast låter dem vara som de är. Det är upp till lyssnaren att tolka det på sitt sätt. Jonas lämnar många sublima saker och du kan tolka budskapet på många olika sätt. Jag ser nästan Jonas texter som en konstform i sig och att han ligger på den nivån att han skulle kunna skriva en bok.
Anders förklarar att Jonas texter ofta berör samma ämne men då han skriver från så många olika vinklar är det sällan som människor förstår detta. Det är det mörka i människan som alltid har fått ta den centrala rollen i Katatonias tematik i formen av det kryptiska och sublima. Även om det låter som en enbart deppig framtoning beskriver Anders ämnet som en naturlig del av bandet. Man måste ha mörker för att kunna se ljus. Andra som har behövt Katatonias mörker för att se en ljusare framtid är de fans som genom åren som har berättat för bandet hur deras musik hindrat dem från att begå självmord.
– Det händer fortfarande… vi har varit ute på en fem veckor lång Europaturné och vi får brev som ligger backstage där det står att vi har hjälpt människor att avstyra självmordsförsök. Folk vill gärna träffa oss för att ta i hand och berätta sådana här saker. Det händer hela tiden. Folk kan relatera till det vi skriver om. Vår musik är inte medicin men kan inge en känsla av att det finns fler som sitter i samma båt, att man inte är ensam. Den känslan förmedlar vi med bandet.
Är det inte överväldigande när folk berättar om hur er musik stoppad dem från att ta sina liv?
– Ja, det kan bli för mycket ibland eftersom det blir så personligt. Jag har skitsvårt för att veta hur jag ska hantera det. Man blir tacksam men vad ska man säga tillbaka? Det blir en konstig situation och jag tror inte att man kan bli expert på just den situationen. Det kommer alltid att kännas lite konstigt men jag är ändå tacksam över att ha den makten med musiken. Att få en person att påverka sitt val. Det kommer alltid att vara en evig resa mot det okända.
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Jolle Ingbrand
