Datum: 2016-11-27
Få har väl missat att forntiden och dess musik åter igen har fått sig ett lyft i vardagen. På TV går HBO-serien Vikings varm och ute i landet bildas musikergillen som aldrig förr. Kanske är det också som ett resultat av detta som helgens tre spelningar med norska Wardruna har varit så populära och varje kväll näst intill slutsåld. Arrangörerna Tänk På Döden har, i samarbete med Bored to Death Bookings, svarvat ihop ett genuint upplevelsepaket där mystik och historia vandrar hand i hand.
Kaunan
Kaunan beskriver sig kort och gott som tre musiker från tre länder som har förenats i sin kärlek för folkmusik av Skandinaviskt ursprung. Tillsammans ger de liv åt gamla valser och medeltida stycken samtidigt som de bjuder på en mindre historielektion. Göran Hallmarken, trions spelevink och vevlirakompositör, står för det mesta av pratet och även för en stor del av humorn. Å ena sidan förklarar han de olika instrumentens ursprung. Å andra sidan är det även fokus på instrumentens komposition och varför de måste stämmas om mitt under pågående föreställning. Stämningen påminner om ett seminarium vid musikhögskolan snarare än en regelrätt show vilket ger ett charmens ljus över de tre männens spelande. Dock känns det lite småfånigt när bouzoukispelaren Oliver S. Tyr påstår att Kaunans musik begränsas av att de har få instrument på scenen. I sin minimalistiska framtoning växer snarare bandet tillräckligt för att fylla ut salen med sin musik. För när till och med säkerhetsvakten står och stampar takten med foten så har man banne mig gjort folkmusiken rättvisa.
Betyg: 7/10
Wardruna
Att jämföra Kaunan med Wardruna är lite som att jämföra kulning med jojk. Medan det förstnämnda är av mer praktisk karaktär för att kalla på djuren i fäbodsmiljö är den sistnämnda lika mycket folksång som ett religiöst uttryck. Norska Wardruna är både ett band och ett uttryck för kulturella och esoteriska traditioner. Allt invävt i ett ljudlandskap som ger liv åt flera hundra år gamla nordiska instrument. När bandet i skydd av mörkret tar sig upp på scenen är tystnaden total. Ingen tycks vilja riskera att bryta den atmosfär som sakta byggs upp och som förstärks av de två bronslurarnas dån som rullar ut över publiken. Därefter bjuder gruppen upp till en näst intill shamanisk resa där runorna sjunger och till och med naturen vävs in i musiken. Bandgeneralen och sångaren Einar Selviks majestätiska skäggfläta guppar i takt med hans stundom mässande, stundom skönsjungande stämma. Samtidigt far instrumenten och sångerskan Lindy Fay ut i förföriska melodislingor som varmt vaggar in en i eftertänksamhet. Det kan låta aningens kliché att beskriva föreställningen som magisk men i den välbalanserade avvägningen mellan musik, ljus i jordnära färger och stämningsfullt mässande är inte sådana tankar allt för långt borta. Wardruna bjuder på storslagenhet där tid och rum löses upp.
Betyg: 9/10
Text och foto: Cecilia Wemgård
