Journalister har, och kommer alltid att ses, som svin i den gemene hårdrockarens ögon. Vi är murvlarna som sabbar partystämningen och irriterar dina favoritmusiker med jobbiga frågor. Vi är människorna som alltid ställer oss kritiska till just ditt favoritband och som aldrig tycks fatta grejen. Vi är dessutom personerna som alltid skriver som krattor när just DU inte håller med om vår betygssättning av skivor och liveframträdanden. Och vet du vad? Vi är oftast fruktansvärt stolta när vi får höra det här för om något är det ett tecken på att vi gör ett riktigt bra jobb. Det är faktiskt inte vårt fel att DU är lättkränkt och inte tål att någon, Gud förbjude, tycker annorlunda än dig.
Visst låter texten ovanför arrogant, ja näst intill elitistisk. Men om vi vänder på det hela, hur fånigt är det inte för oss som skriver texter om hårdrock att få höra; ”Jag blir så arg när recensenten inte tycker som mig” (oftast sagt av personer som aldrig kan kritisera sina favoritband och skulle ge högsta betyg till en fjärt från sin favoritsångare) eller ”det märks att recensenten inte fattar grejen” (oftast sagda av personer som bara har hört bandets mest populära skiva och aldrig ens nosat på hur de lät när de fortfarande låg på demonivå). Samtidigt sitter folk och genuint berömmer oss när vi skrivit de där få artiklarna som passar deras egen smak eller när våra problematiserande och tuffa frågor till favoritmusikerna avslöjade något nytt och spännande om personens privatliv.
Jag är inte främmande för kritik, om något tycker jag det är bra att journalistvärlden möts av gensvar. Men när det går från att konstruktivt påpeka eventuella faktafel eller språkmissar till bebisgråt är det mest så att jag vill skämmas för att jag ens lyssnar på samma typ av musik som dessa människor.
Men så får vi också leva med fakta, hårdrockare är det mest lättkränkta folkslaget bland musikälskare. När musiken blir allt faller gärna vettet ut och vad som blir kvar är ett skört skal som gärna gormar om sin egen rätt att få tycka och tänka hur hen vill, men fan ta dig om du inte gillar samma band som hen. Jag förstår, en gång i tiden tog jag faktiskt hänsyn till sådant. Sedan växte jag upp och insåg att mitt jobb är inte att vara snäll. Mitt jobb är att skriva vad jag tycker och pressa din idol på information som ger mig intressant material till de artiklar jag skriver. Och gör det att jag spatserar fram på ömma tår med stilettklackar så får det vara så. Snuttefilt och näsduk finns alltid att tillgå om det inte passar galoscherna. Så glöm aldrig, vi journalister är inte där för att smeka ditt ego, vi är där för att vara stolta svin.
Foto: Jolle Ingbrand
Text: Cecilia Wemgård
