Datum: 27/3 2016
Melechesh
Medan skandinavisk black metal har låst sig fast i kristendomens tematik berikar Melechesh den med mesopotamisk mytologi. Härstammandes från Israel, men idag stationerade i Holland, bjuder bandet upp på orientaliska tongångar från självaste Niburu. Och precis som mytologin kring denna domedagsplanet är Melechesh en högst destruktiv entitet.
Rökelsen tänds redan under soundchecket för att sprida en behaglig och nästan sötaktig arom i lokalen. Därefter går det snabbt frammåt och när bandet blommar ut i ’The Pendulum Speaks’ har sångaren och gitarristen Murat ”Melechesh Ashmedi” Cenan redan hunnit bevis att han väser värre än de flesta. Lugnt malande och tyngd är de dominerande intrycken och med sin unika krydda av kultur växer bandet för varje låt för att ge ett fruktansvärt kraftfullt intryck. Innan rökelsen har hunnit brinna upp har de inte bara hunnit förbanna ISIS utan även lyckats med konststycket att ta en genomarbetad genre och ge den en ny fräsch vinkel.
Betyg: 8/10
Nile
De har beskrivits som 00-talets mest nyskapande band med sin brutalt tekniska kombination av death metal och egyptisk tematik. Och visst kan de sätta många fjädrar i hatten men i skivsvängarna har de varit katastrofalt tråkiga de senaste fem till sex åren. Tur är då att de i livesammanhang fortfarande har kvar en viss ståndaktighet även om de ser ut som en kvartett mysfarbröder på scen.
Medan Melechesh tog oss till den mesopotamiska mytologin förflyttar Nile scenen till Egyptens stränder och pyramider. Eftersom fart är deras signum brötar de på i samma takt som ett höghastighetståg medan publiken äntligen arbetar upp modet att både vifta på hårmanen och hoppa runt i något som jag misstänker är en billig kopia av en moshpit. Vilket är bra, för på scenen är det egentligen bara basisten Brad Parris som visar upp en riktig bitighet. Både Karl Sanders (gitarr) och Dallas Toler-Wade (gitarr, sång) verkar mest ta det hela som en vilken dag som helst på jobbet.
Nile gör sin grej, och de gör sin grej bra. Få band kan uppvisa en sådan hög lägsta kvalité när det kommer till teknik. Det saknas dock en redig hunger. Amerikanarna borde vara som en enorm tryckvåg som sliter sönder synapserna och tvingar in en i ett stadie av hjärndödhet. Istället skiner det till i omgångar medan det under resten av tiden mest… ja… låter.
Betyg: 7/10
Foto: Jolle Ærkengvl
Text: Cecilia Wemgård
