1979 var Michael Monroe med och bildade Hanoi Rocks. 34 år senare är han aktuell med skivan Horns and Halos, denna gången tillsammans med de erfarna musikerna Sami Yaffa, Steve Conte, Karl Rosqvist och Dregen – Som inte behöver någon närmare presentation. Resultatet? En magnifik blandning av punkig rock ’n’ roll med bluesiga inslag. Vid ett flertal tillfällen slängs man rakt in i 80-talet.
Den 51 år gamla Michael Monroe öppnar upp Horns and Halos med speedade T.N.T Diet, som faktiskt får mig att rycka till. Det är som att få en spark rakt i ansiktet – bandet sparar definitivt inte på krutet. Refrängen är genialisk och nästan omgående så har man fått mig hooked. Nästa låt är albumets första singel: Ballad of the Lower East Side, en punkig melodi om frontmannens tid i New York. Monroes röst gör att det känns som att en saga berättas. Det är vackert, melodiskt och farligt distraherande.
På skivan använder man både saxofon och munspel, vilket stundtals skapar ett bluesliknande sound som dominerar på Eighteen Angels. Instrumentalt smälter detta samman bra med den punkiga rocken och gör Horns and Halos musikaliskt unikt.
En av mina favoritlåtar är utan tvekan Stained Glass Heart som redan de första inledande sekunderna får mig på fall. Vägen är mörk, men ändå går vi vidare sjunger Monroe klagande i refrängen. Textmässigt är detta mästerligt och i slutet sänks tempot betydligt, bara för att sedan återgå till full kraft – vilket ger låten liv. Man lämnas ganska tom när den 4.21 minuter långa låten nått sitt slut.
Det är ganska lätt att återhämta sig när titelspåret Horns and Halos är på tur. Låten är något tyngre och mörkare och det som är mest anmärkningsvärt är hur väl Michael Monroes röst anpassar sig till både de tyngre partierna och samtidigt det mer lättsamma, punkigare och bluesigare delarna. Det är ett musikaliskt samarbete bandmedlemmarna emellan och sanningen är att dem kompletterar varandra ruskigt bra.
När refrängen nås i Child of the Revolution får det mig att tänka på 80-talet ännu en gång. Den har en melodi som live hade framkallat en enorm allsång. Jag fäller nästan en tår av tanken.
När erfarna, välkända musiker går samman kan det kännas självklart att resultatet blir magiskt. Men ibland slutar det i ett oljud byggt på kaos. Men här har man individuellt präglat musiken och fem pusselbitar har blivit ett komplett pussel. Allt från den lättsamma Saturday Night Special till den mer synthiga, mörka Ritual. 80-talet har klivit in i 2013 och fått en modernt polerad touch. Det är magi.
Hands Are Tied ger plattan en värdig avslutning med en ”in-your-face”-attityd och till Monroes skrikande röst mynnar den sedan ut och avslutas med ett bestämt slag på trummorna. Magiskt, fängslande och hög klass. Horns and Halos bör inte lämna många fans besvikna, den bör lämna de flesta maniskt hungrande efter mer.
Bäst: Hur jämn plattan är.
Sämst: Att det punkiga soundet vid några enstaka tillfällen tar över.<
Betyg: 8/10
Release: 23 August
