Datum: 2015-09-25
De sägs att ”mörkaste småland” var ett talesätt på 1890-talet för att uttrycka den konservatism och den högkyrligheten som rådde i stift- och residensstaden Växjö. Idag är det snarare en term som beskriver den vidsträckta naturen i området. Och aldrig har väl dessa två ord varit så sanningsenliga som när extremmetalfestivalen Mörkaste Småland går av stapeln för andra gången. På Metropol i Hultsfred är nätterna långa och fyllda med sataniska toner från både debuterande akter och seniorer med valkar i händerna. Trots uteblivna matförsäljare håller festivalen alltjämt fanan högt och redan från start sätts en förbannat hög lägsta standard.
Centinex
Förra året sammanstrålade bandet efter nästan åtta års avbrott och valde då att göra sin comeback i form av platan Redeeming Filth. En skiva som var ett slag utöver det vanliga där death metal av klassisk 90-talsstuck kom att varvas friskt med en förkärlek för Floridas death metalscen. Det är också i denna form och hädelse som stridsvagnen Centinex inviger Mainstage. Med en sångare som låter som om han skiter knogjärn är det en avslappnad grupp karlar som med blinkande stroboskopljus levererar musik vars tempo påminner om malande larvband över slagfältet. Med en jämn blandning av fart och simpelt tungtugg bjuds det upp till en blytung ponduskavalkad av enbart nya låtar. Det är i denna prestigelösa kombination som reptilhjärnan frossar i överflöd, vilket också går att skönja i alla flygande hårmanar som exstatiskt vajar i vinden.
Khold
Om svenska Centinex satta standarden så gör norska Khold sitt bästa för att hänga på. 2001 debuterade bandet med Masterpiss of Pain och sedan dess har det blivit fem plattor till i samma rått primala musikådra. Med lika delar rock’n’roll som kärlek till den norska ursjälens bjuder frontmannen Gard på kvällens mest unika corpsepaint. Med övre flinten dränkt i vitt och den undre ansiktshalvan fullsmetad med svart ser det stundom ganska komiskt ut när ljuset faller på. Å andra sidan så är det i deras bastanta rockundertoner som den verkliga ådran av black metal pumpas. Med ett hypnotiskt rörelsemönster och rullande betoningar på r-en, något som skickar rysningar av välbehag längst ryggraden, är norrmännen både överraskande och snuskigt bra på scenen.
Crowlegion
Götebrogsbaserade Crowlegion tar allt från doom, sludge och death bara för att slänga ned det i en puttrande gryta av tung våldsamhet. Och visst lever bandet upp till detta när de blir först med att inviga den lilla pubscenen. Men då både ljus och ljud håller hyfsat låg standard jobbar trion konstant i motvind. Mixen känns ojämn och hur svängigt det än är så låter sångaren Linus Pilebrands stämma aningens platt när den studsar ut ur PA:t. Samtidigt är det svårt att helt kasta bort göteborgarna då essensen av musiken faktiskt är ett litet guldkorn. Det skämtas friskt om felsteg när teknikstrul hägrar men nej, där kan jag inte hålla med. Det är egentligen inga felsteg som påverkar helheten utan snarare den berg-och dalbana som bandet tuffar på i. Det blir aldrig 100 % njutningsfullt men det klockar in en bra bit över 50 %.
1349
De hyllas som mästare inom norsk ljudmässig ondska och även om deras senaste platta Massive Cauldron of Chaos (2014) saknande en riktig spets så är det live denna black metalakt har fotfäste. Med kvällens starkaste liveframträdande plockar norrmännen hem 1-0 mot det bästa Sverige har att erbjuda. Sedan må det vara eldsprutande i all ära men det är i det kaotiskt högfrekventa kulsprutesmattret till trummande som 1349 verkligen blåser bort sin publik. Om det är den legendariska trummisen Frost(Satyricon) som sitter på trumpallen är svårt att se, vissa yttre attribut gör det uppriktigt sagt svårt att avgöra. Däremot är sångaren Ravn lika karaktäristik i sitt utseende som i sin sång. Rakryggad och med stirrande hökblick vrålar han med en stämma fylld av taggtråd. Lägg sedan till en svag doft av tändvätska, tre stora gitarrplågare och en kakofoni av euforiskt svart mangel och du har ett band som är inställt på ett enda läge; attack.
IXXI
Det är nästan löjligt fånigt hut starkt alla band har levererat under festivalens första dag. Det måste vara vattnet i Småland som har någon oförklarlig inverkan för trots att första dagen nästan är över så har inget band spelat under godkänt. När IXXI ska inta pubscenen är det med korsade fingrar undertecknade hoppas på att de har löst byxproblemet från deras spelning på norska Inferno Festival. En spelning som karaktäriserades av att sångaren Outlaw konstant fick kämpa med att inte tappa byxorna. Inför kvällens spelning verkar dock detta ha åtgärdats och med smutsig rock’n’roll med death metalinslag blir pubscenens fritidsgårdsliknande atmosfär helt perfekt för denna bensindoftande kvintett. Med något som näst intill kan klassas som en traktorbas är stockholmsgrabbarna tillräckligt skitiga för att klara av några rediga omgångar rundgång, allt till publikens behag.
Shining
För snart 20 år sedan satte bandgeneralen Niklas Kvarforth en grundläggande standard för deprimerat vemod. Ett vemod där han på musikalisk väg rotar sig i självdestruktiviteten och för dekadensens gyllene tidsålder in i det nya århundradet. Med sin självskadeklingande black metal är det en pikant blandning att atmosfär, prosa och heroin som möter festivalpubliken. Den lille spjuvern Kvarforth är i luven när han duschar fotografer och besökare i billig Jack Daniels samtidigt som han passar på att dra er skribent i hästsvansen. Om det är sant som man säger, att kärlek börjar med bråk, så måste sångaren verkligen älska sin publik. För aldrig har väl någon kastat så mycket smädeord och förolämpningar på sina fans. Kärleken är inte heller obesvarad då lyriska beundrare både sjunger med i texterna och ber om att få bli nedspottade. Med avstamp i senaste skivan IX – Everyone, Everything, Everywhere, Ends(2015) blandas det hej vilt från karriären till tonerna av Kvarforths hycklande stämma. I sig ett bisarrt skådespel som dock tenderar till att bli redigt utdraget. Med ett vokabulär som en pubertal 14åring blir det helt enkelt för mycket av det goda och snart genererar frontmannens utspel inte mer än en axelryckning från publiken. En publik där allt fler rör sig mot utgången medan Kvarforth skrattande vinkar av dem.
Text och foto: Cecilia Wemgård
