Datum: 2015-01-23
De har klassats som DIY (Do It Yourself) rock och metal. Det ena bandet byggde upp Sveriges rockscen på 70-talet innan en sådan ens existerade. Det andra bandet gjorde om samma bravad med heavy metal-scenen på 80-talet. Kvällen till ära delar de båda banden scen med varandra, två innovatörer, men med helt olika framtoning.
220 Volt
Verkande i en era där svensk heavy metal var tvungen att uppfinna sig själv, tillhörde 220 Volt till den där gruppen av band som verkligen fick göra allt från scratch. Med ett svängigt och energirikt driv levererar banden en melodiös show som får en att dra rejält på smilbanden. Med en starkare röst bakom mikrofonen än tidigare, i form av den fagre Matti Alfonzetti, känns det som om bandets låtar verkligen kommer till sin rätt. Framförallt märks det att killarna själva njuter av att stå på scenen. Gitarristen Thomas Drevin gör ystra krumsprång i allsångsvänliga ’Power games’ medan Peter Hallgren (bas) och Mats Karlsson (gitarr) levererar bakgrundssång i synkroniserad harmoni. Det känns tight, det känns glatt och det känns som att en frisk fläkt blåser en väldoftande rock’n’roll-vind i ens ansikte. Det är skamligt att problem vid insläpp gör att en stor del av den publik som har kommit för att se förbandet inte ens lyckas ta sig in. Ett rejält publikgehör är nämligen det enda som verkligen saknas under 220 Volts framträdande.
Betyg: 7/10
Neon Rose
Tillsammans med November var de Sveriges första rockband, en titel som inte ska förringas. Att arrangören sedan har benämnt kvällens spelning som en återförening är nog att ta det hela steget för långt. När enda kvarvarande originalmedlemmen är Piero Mengarelli (gitarr, sång) får vi nog snarare betitla detta som ett nostalgi-gigg med ett gäng sessionsmusiker. För sanningsenligt känns det inte som en konsert som på något vis ska befästa bandet som legendariska inom den svenska hårdrocksscenen. Det är stelbent och även om de bluesiga undertonerna ger en mysig stämning så känns kvällens framträdande snarare som ett jammande på den lokala kvarterskrogen. Det saknas en reglerätt glöd vilket bandet verkar fylla ut med ett utdraget trumsolo och instrumentala partier som vevar på i evighet. Kanske är jag för ung (som så många andra som lämnar lokalen) för att kunna knyta an till bandets musikaliska återblickande? Men i en publik som är till bredden fylld i pensionsåldern så verkar det åtminstone hurras och klappas från ärliga hjärtan. Så… länge leve gubbrocken?
Betyg: 5/10
Text och foto: Cecilia Wemgård
