Datum: 2016-11-15
En afton i doom metals tecken är aldrig fel, även när den sker mitt i veckan. På ett utsålt Geronimo’s i Gamla Stan rinner svetten längst ryggraden när både slagsmål och jubelvrål fyller lokalen. Medan förbandet levererar under förväntan tar huvudbandet och ger desto me,r men allt stöps lyckligtvis i ett fruktansvärt glädjerus.
The Order of Israfel
Med en blandning av heavy metal, doom metal, tvillinggitarrer och skräckfilmsmusik brukar The Order of Israfel vara det enerverade lyckopillret som förgyller de sista flämtande timmarna av helgens ledighet. Och visst, sångaren och gitarristen Tom Sutton är lika pigg och grann i sin Star War-tröja som alltid, men det är något fatalt som saknas. Violinintrot sitter bra och lovar mycket samtidigt som Patrik Andersson Winbergs bas tycks få vartenda revben i kroppen att vibrera. Men det är som om bandet fastnat i uppvärmningsläge och när väl den stålförsedda kängan kommer fram för att sparka röv tenderar grabbarna att dra åt det segare hållet. Doom metal i all ära men vart är den karaktäristiska heavy metal-glädjen? Vart är tvillinggitarrerna som får hjärtat att sjunga av glädje och nacken att värka av allt headbangande? Istället fokuserar bandet på de tyngsta och långsammaste låtarna, som de framför med ett fantastiskt musikmannaskap, men det tänder aldrig till. När det sedan läggs på en alltför dominant ekoeffekt på mikrofonerna, som slår ut den annars så synkroniserade stämsången, blir det bara irriterande. Det börjar meden knappnål och slutar som en trasigt ekande plåtbit. Med bandets goda humor blixtrar det till en sekund eller två och det är i dessa små ögonblick som bandet skiner utöver det vanliga.
Betyg: 6/10
Pentagram
Den metamfetami -mumifierade knarkfarfarn Bobby Liebling må behöva personlig assistent när han går upp på scenen. När den doom metal legendariska musiken väl sparkar igång är dock mannen som förbytt och bjuder på höftrullningar och skrevjuck som skulle få den mest spänstiga ungtuppen att skämmas. Inte blir det sämre av att gitarristen Victor Griffin starkt påminner om Döden när denne bär läkarmundering i slutet på filmen Baron Münchausens äventyr (1988). Men hur mycket de andra medlemmarna än skiner så är det ändå Bobby själv som är det stora fenomenet. Han börjar skraltigt och tycks ha svårt att träffa de högre tonerna men vart eftersom stämbanden värms upp sätter 62-åringen den ena nasala tonen efter de andra medan han stirra på publiken så att ögonvitorna blottas. Gensvaret är enormt, speciellt när äldre dängor som Sign of the Wolf varvas med sällsynta alster i form av Starlady. Ja, så i gasen är åskådarna att det snart utbryter slagsmål och illavarslande knytnävar fyller luftutrymmet. Pentagram fungerar med andra ord ypperligt bra på små krogspelningar där stämningen och atmosfären är så intim att man kan skära den med kniv. Exalterade fans näst intill slickar på gitarren när Victor drar av det ena solot efter det andra. Även Basist Greg Turley ler från öra till öra men lägger större fokus på att förse folk på första raden med öl och vatten. Efter nästan två timmars spelande rinner svetten i floder och vem som är mest lycklig, band eller fans, är svårt att avgöra. Det hela slutar med att halva Pentagram ligger på golvet i en våt hög medan den andra halvan asgarvar.
Betyg: 8/10
Fler livebilder hittar du här – LÄNK
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Jennika Ojala
