Självsläpp
Släpptes den 29 maj 2017
Om det tar tretton år att spela in sin självsläppta debut i kompisarnas hemmastudio är det nog läge att se över sina prioriteringar eller helt lägga ned verksamheten. Phidion är dock det klockrena exemplet på hur ett demoband kan överleva år efter år så länge man bjuder in mamma och sina fem bästa vänner till gratisspelningen på den lokala kvarterskrogen.
Efter dryga 40 minuter undrar jag fortfarande varför jag lät mig övertalas att recensera en skiva som aldrig borde ha fått se dagens ljus. Denna grupp är ungefär allt som en kan avsky med standardiserad death metal. Riffen kännetecknas av plagierad lågbudgetprecision som skulle få den skickligaste tjuven att rynka på näsan och sångaren Oliver Palmquist borde ta sig en allvarlig funderar på vad det egentligen är han vill kräka ur sig. Han verkar aldrig kunna bestämma sig för om det ska vara thrash metal eller death metal. Om man uppvisar så grova problem med att traktera båda stilarna samtidigt borde man åtminstone ha vett nog att försöka ta en examen i den ena framför den andra. I övrigt glider låtarna förbi likt trafikstockningen på E4:an, irriterande långsamt med få utsikter om räddning.
Det sägs att uttrycket ”se upp” myntades under medeltiden när folk slängde ut både urin och exkrement från fönstret. Phidion för detta lystringsrop in i framtiden men vill man ha en mer sanningsenlig albumtitel föreslår jag latinets ”etron volant”, bokstavligt översatt till flygande träck.
Betyg: 2/10
Medlemmar:
Christos Chatzikonstandinos – gitarrer, bas
Oliver Palmquist – sång
Peter Pettersson – trummor
Spår:
1. Swarming Spectres
2. Anthropophagus
3. Mother Pestilence
4. Lost Transmission
5. Dereks Don’t Run
6. The Empty Chapel
7. Assailant of the Weak
8. Slaves to Eternal Insomnia
9. Nackt und zerfleischt
10. Insect Mastery
Text: Cecilia Wemgård
