Iron Bonehead/Invictus
Släpps den 12 april
Belgiska Possession föddes för snart två år sedan men har redan gjort sig hyggligt kända runt om i världens undergroundkretsar. På förra årets demo, His Best Deceit, hade kvartetten hjälp av Jeremy ”Phorgath” Bézier från Enthroned. På denna sjutummare prövar de vingarna på egen hand.
Att bandet gärna skriver om andeutdrivning är ett uppenbart faktum. På denna vinyl följer vi Anneliese Michels tragiska livsöde på 70-talet. Undernärd och uttorkad dog hon till följd av den exorcism som utfördes på henne. Med rötterna i 90-talets black metall kryddar belgarna sin musik med beståndsdelar från både död- och thrash metallen. Produktionen är bättre, stilen mer kristalliserad. Stundom doftar det ett ungt Nifelheim om ensemblen. Andra gånger är det Archgoat som blinkar som en neonskylt innanför mina ögonlock. En sak är dock säker; denna korta session är långt ifrån tillräcklig för att mätta en hungrig själ.
Vinylens A-sida består av låten Anneliese. Ett verk som fötts ur en tungt gungande atmosfär med skrala gitarrer, sång och reverb. Gitarristen I. Dveikus må spela tremolo men gör det med dödsmetallens tyngd och thrashmetallens attityd. Kontrasten mellan de tunna trummorna och de mer matiga tongångarna är minst sagt intressant. Balansgången är hårfin. Det enda som får mig att rygga tillbaka är trumslagaren Pz.Kpfws användande av något som låter väldigt snarlikt en dåligt riggad crashcymbal. Reverbeffekterna är fokuserade till sången men känns aldrig osmakliga. Vrålen som försvinner bort i fjärran genom ett nästan hypnotiskt skrikande känns snarare som en naturlig del av Possessions musik. De demonbesatta skriken som avslutar denna första sida summerar musiken mycket väl.
På B-sidan får lyssnare göra sig bekant med låten Apparition. Borta är överflödet för att ersättas av nästan ren dödsmetall i Dismembers skola. Det slår hårt mot hörselgången men bjuder inte upp till samma eufori som förra sidan. Blastbeatsen är tighta men jag saknar gunget och mystiken från titelspåret. När melodin saktar ned växer visserligen låten men där reverbet förut höjde atmosfären tar den i denna tappning och sänker den. Medan B-sidan känns som överblivet material från His Best Deceit känns A-sidans Anneliese ovanligt fräsch. Med den låten bjuder belgarna upp till sin egen personliga dans. Den känns som ett steg i riktning mot ett eget distinkt sound men det behövs minst en fulländare för att bedöma musiken rättvist.
Bäst: Anneliese griper tag utan att jag kan precisera varför.
Sämst: på tok för lite material vilket gör EPn svår att värdera.
Betyg: 7/10
Spår
1. Anneliese
2. Apparition
Bandmedlemmar
V. Viriakh – Sång och bas
Mestema – Sång
I. Dveikus – Gitarr
Pz. Kpfw – Trummor
Text: Cecilia Wemgård
