Alla har vi någon gång i livet drömt om att bli rockstjärnor. Att stå framför en publik som sjunger, hoppar och vrålar. Att få ha den musik som man älskar som sitt levebröd. Att helt enkelt bli en stjärna. Vägen till toppen är dock inte en enkel resa. Få vet det bättre än Rasmus Löhr, en 29 årig plåtslagare från Halmstad som har råkat ut för många av de svårigheter som en aspirerande musiker ställs inför. Genom en minst sagt emotionell intervju har jag fått lära mig mycket om denna beundransvärda människa.
– Den dagen då ljuset gick upp för mig att jag ville syssla med musik var jag inte gammal. När andra barn ville bli poliser och brandmän ville jag bli en rockstjärna. Men det var först i gymnasiet som jag faktiskt tog tag i musiken på riktigt, berättar Rasmus. Jag började spela i ett band som då hette CrashTones, en blandning av skatepunk och rock. Jag kan väl med facit i hand säga att vi inte var så värst grymma, skrattar han. Vi gjorde ett par gig. Några lyckade, några totalt misslyckades. Med tiden ändrades konstellationen lite och vi bytte namn till Marvel Heros. Utgången blev dock den samma som för CrashTones, vi lade ner.
– Därefter följde ett par år då jag spelade mycket själv. Jag började lyssna på tyngre musik och kände inspirationen flöda. Jag ville verkligen bli grym, jag ville bli stor, jag ville lyckas! Jag fick nys om ett band, som då var ett coverband, som sökte sångare. Efter att jag varit med ett litet tag så kom våra egna låtar som på rullande band. Vi tog namnet My Last Faith och vi började satsa. Vi spelade in vår första demo och började få gott om spelningar. Då kände jag att vi har det, nu jävlar händer det. Musiken blev tyngre, vi blev bättre och folk gillade faktisk vår musik.
Men drömmen fick ett abrupt slut.
– Det kom som ett slag i magen då resten av bandet helt plötsligt bestämde sig för att sparka mig. De tyckte att jag drog alldeles för mycket och hade för stora planer. Efter att jag blivit sparkad lade de ner bandet. De ville inte satsa, de ville bara spela på hobbynivå.
Det måste ha varit tungt för dig, speciellt om du hade fått upp sådan glöd?
– Jag bestämde mig för att aldrig någonsin sätta min fot i musikvärlden igen, svarar Rasmus. Men efter att ha läst en del självbiografier av bland annat Nikki Sixx, Lemmy, Slash och Marilyn Manson kom jag på andra tankar. Jag tänkte att om jag jobbar 7-16 varje dag kan jag ju faktiskt bli något inom musiken. Inspirationen började snart flöda igen och med det började sökandet efter andra musiker igen. Jag hittade killar som var riktigt heta på gröten och de kändes som liksinnade människor. De ville samma sak som jag, det vill säga stå på en scen, spela musik, bli hurrade och kunna leva på det. Vi skrev låt efter låt och började snabbt fixa gig. Redan efter 5 månader hade vi gjort en massa spelningar och var på g med att spela in en singel. Vi tog beslutet att göra allt vi gjorde helhjärtat så vi betalade 40 000 kronor för att spela in två låtar som vi själva bekostade. Sedan la vi ytterligare 25 000 kronor på att köpa en minibuss, merch, flaggor med mera.
65 000 kronor? Det är ju väldigt mycket pengar att lägga ut som ett nytt icke-signat band.
– Vi ville helt enkelt synas och det gjorde vi. Vi ställde upp i tävlingar och vi vann i vårt distrikt. Vår musik var unik och vi kallad den för Halmstadmetal. Vi var med i tidningen titt som tätt i olika sammanhang och vi spelade verkligen överallt. Nog fick vi uppmärksamhet alltid. Och nu hände det som jag väntat på hela mitt liv, musiken var äntligen på gång. Men tyvärr hade livet spelat mig ett spratt. Två veckor innan vi skulle spela in vårt debutalbum valde både gitarristen och keyboardisten att hoppa av på grund av personliga skäl.
Med besvikelse och obehag i sinnet förklarar Rasmus med något grova ord känslan av att lida sitt andra stora nederlag i musikkarriären.
– Vi stod där på målsnöret med kuken i handen men inte fan fick vi ligga för det. Nej bandet lades ner. Återigen stod jag där och hade misslyckats…
Det måste ha varit väldigt svårt, speciellt med tanke på hur mycket ni hade lagt ner på bandet?
– Jo, det tog hårt. Tiden gick och musiken dog sakta för mig. Men en dag bestämde jag mig för att göra något jag aldrig trodde jag skulle göra. Du vet killen med jävligt mycket tatueringar och sjukt dålig attityd? Han kom med i körslaget, skrattar Rasmus.
Hur i guds skull kom du på idéen att söka till körslaget?
– Ja du. Jag körde förbi. Såg att det var audition. Tänkte musik som musik. Jag vill ju syssla med musik. Så varför inte? Jag kom med och tiden i Stockholm var grymt rolig och den förändrade min syn på musik. Jag fick upp ögonen för så mycket mer. Jag utvecklades något enormt under de där åtta veckorna. Det var även där jag träffade Rickard Söderberg (min körledare i körslaget). Han fick mina ögon, mitt hjärta och mitt sinne att växa något enormt. Han blev mitt ljus i mörkret, min vägvisare. Han sa till mig under körslagets tid att det är bara du som sätter gränserna för vad du vill och inte vill lyckas med. Du kan ta dig vart du vill bara du vill det tillräckligt mycket.
– Med inspiration och motivation kom jag hem till Halmstad. Jag satte mig ner och började skriva min egen skiva under namnet Lohr. Skivan håller just nu på att produceras och jag har valt att göra det ensam, inga bandmedlemmar som kan hoppa av eller sätta käppar i mina hjul. Nu skall skivan ut och jag hoppas den kommer ta mig till den plats jag vill vara.
Kul att höra att du äntligen är på gång. Vill du berätta lite om skivan, vad kan vi förvänta oss?
– Det är svårt att förklara vad skivan är och hur den kommer att låta. Mina största influenser är Foo Fighters och In Flames. Det är texter som är fyllda med viktiga frågor och ställningstaganden. Musik skriven från hjärtat. En del förtvivlade skrik och en del sköna rader om ömhet, kärlek, ensamhet och sårbarhet. Om att våga vara och inte vara, att visa världen att man är den man är.
Lohr släpper i slutet av juni debutplattan One Life. Balladen The Writer är plattans första singel och finns tillgänglig på den officiella Lohr-facebook-sidan. Rasmus utlovar dock en del tyngre musik när One Life släpps. Musikvideor och diverse annat smått och gott kommer även snart att släppas inom en snar framtid.
Text: Markus Lassus Bjälnes
Foto: Rasmus Löhr
