Roky Erickson & The Hounds Of Baskerville och The Drowning Men på Kulturbolaget 8/5 2013
Roger Kynard Erickson tillhör den lilla skaran artister som de allra flesta vid något tillfälle har hört men sällan hört talas om, själv brukar jag introducera honom som ”en av männen bakom den psykedeliska revolutionen” och det är ju inte så långt från sanningen. Karln stod en gång med sitt band The 13th Floor Elevators i framkant för den drogromantiska våg som skulle komma att skölja över det amerikanska medvetandet under slutet av 60:talet. Med sin för tiden aggressiva musik satte bandet hjärtan i brand från Texas till San Fransisco och banade tillsammans med band som Jefferson Airplane och The Grateful Dead vägen för vad som kom att kallas för ”den stora hippie-eran”, samt anses även vara en bidragande faktor för garagerockens födelse. Självaste Janis Joplin var faktiskt nära att själv gå med i The 13th Floor Elevators innan hon slog igenom som solo-artist.
Första gången jag själv kom i kontakt med Roky Erickson’s musik var för exakt fem år sedan i och med dokumentären ”You’re gonna miss me”, en på alla sätt och vis sorglig inblick i ett liv som kunde ha blivit så annorlunda, ett liv fullt av potential kantat av mentalsjukdomar, droger och statligt övergrepp.
1968 blev han diagnostiserad med paranoid schizofreni, något man dåförtiden tvångsbehandlade med el-chocker.
Året efter (ironiskt nog det ödesmättade året då hippie-eran dog ut i och med Stones sammandrabbning vid Altamont) greps den 22årige Roky för innehav av marijuana, men av rädsla för att fängslas så hävdade han sig vara sinnessjuk, och dömdes följaktligen istället till vård på mentalsjukhus. Efter ett antal rymningsförsök placerades han på ”Rusk State Hospital for the Criminally Insane” där tvångsbehandling med el-chocker och psykofarmaka sattes in. Slutligen först 1972 släpptes han fri, då kraftigt påverkad av sin behandling och oförmögen att klara sig själv. Trots detta skrev han under de närmaste tre åren sina absolut mest omtyckta låtar om alltifrån monster till utomjordingar, nu med en något tyngre hårdrocksbetonad musik.
Efter nästan trettio svåra år, inneboende hos sin moder, utnyttjad av managers och relativt lite musikalisk aktivitet blev den yngre brodern Sumner Erickson, 2005 slutligen tilldelad förmyndarskapet över honom och kunde med kontrollerad medicinering och rätt stöd få honom intresserad av musik igen. År 2007 stod en pigg Roky på Hultsfredsfestivalens stora scen och genomförde århundradets comebackspelning som det talas om än idag.
Där har vi kontraster.
Idag talar artister som Robert Plant, Patti Smith och ZZ Top varmt om honom som en betydelsefull influens och hans musik har varit med i filmer som ”High Fidelity”, ”Hamlet” och ”Return Of The Living Dead”.
Med den lilla bakgrundshistorian är det kanske lite lättare att förstå den hysteri och kultstatus som har omgivit honom under senare år sedan hans återkomst till livet.
Den upprymdheten var inte minst närvarande på Kulturbolaget i Malmö i onsdags när han för tredje gången besökte Skåne.
Till ett öronbedövande jubel från publiken, intog Roky blygsamt scenen med en fullständigt lysande ”Cold Night For Alligators”, framförd som om den vore skriven igår.
Med ribban satt så pass högt från första början var det spännande om inte omöjligt att gissa vad som komma skulle, det är trots allt en väldigt nyanserad katalog som 65åringen har att ösa ur.
Till skillnad från sitt förra Malmöbesök (2010) då tyngdpunkten låg på de populära ”The Aliens” låtarna bestod setlisten denna afton snarare av anmärkningsvärt många (hela 7) Elevators låtar och klassiker som ”Creature with the Atom Brain” fick stryka på foten för andra lite okändare bitar som ”Bermuda”.
Ett ganska vågat drag kan tyckas, men har man ett så vitalt liveband som The Hounds Of Baskerville faktiskt är, så kan man gott kosta på sig att damma av några nästan 50 år gamla hits.
En annan spännande aspekt med att se Roky live nuförtiden är att man aldrig riktigt vet vad för band han ska turnera med, för de tycks aldrig vara konstanta (varför, kan debatteras i oändlighet). The Hounds Of Baskerville tillförde i.af med övertygelse en ungdomlig tyngd och pondus till arrangemanget som jag i ärlighetens namn tyckte saknades senast, och de tog sig igenom kvällen med bravur.
Det tycktes åtminstånde falla i god jord hos publiken som hängivet skanderade hans namn och med spontana hockey-körer lockade fram ett och annat hjärtvärmande leende från den tillbakadragne frontmannen. Det är svårt att inte ryckas med i glädjen och älska det stora barnet Roky Erickson när publiken deklarerar sin kärlek till den förlorade Texassonen.
Just när man tror att man har hört allt, så avslutar bandet spelningen med en briljant version av ”You’re gonna miss me”, ja den var ta mig tusan snäppet vassare än albumversionen från ’66.
För att parafrasera den amerikanska rockjournalisten Mark Deming: ”Om Roky hade försvunnit från Jordens yta efter att The 13th Floor Elevators släppte singeln ”You’re gonna miss me” så hade han troligen ändå fortfarande varit betraktad som en legend bland garagerock fans”.
Sammanfattningsvis så känns det som att jag har bevittnat något stort, jag har med ett fåtal hundra gäster delat en speciell upplevelse som jag tror att det kommer att talas varmt om ett bra tag framöver.
Stegandes hem i sommarnatten kan jag bara instämma: I am gonna miss you.
För novisen som är nyfiken på Roky’s musik rekommenderar jag varmt samlingsplattan ”I have always been here before”, samt dokumentärfilmen ”You’re gonna miss me”.
Bäst: Roky’s goda vigör, kompbandet samt förbandet ”The Drowning Men” som jag varmt rekommenderar till alla som gillar folkrock.
Sämst: 855 kr för en autograf vid försäljningsbordet?
Setlist:
Cold Night for Alligators
Bermuda
White Faces
The Interpreter
Goodbye Sweet Dreams
John Lawman
Roller Coaster
Fire Engine
Tried to Hide
Levitation
Splash 1
Reverberation (Doubt)
Stand for the Fire Demon
Night of the Vampire
The Wind and More
Extranummer:
Two Headed Dog (Red Temple Prayer)
You’re Gonna Miss Me
Text: Martin Jönsson
Foto: Michael Mattsson
