Turbonegro släppte sitt första album med den nya sättningen Sexual Harassment förra året och har turnerat flitigt sedan dess. Jag själv accepterade Tony ”The Duke Of Nothing” Sylvester som ny frontman i Turbonegro redan förra sommaren på WCR. Att döma av surret både innan och under spelningen var det många där som träffade denna man för första gången.
När männen, myterna, legenderna, kliver in på Blood Stage i regnet och drar av de första tonerna i The Age Of Pamparius väntar jag, och förmodligen större delen av publiken med mig, på den där medryckande känslan av att man helt plötsligt slutar bry sig om allt annat runt omkring, och känner sig nästan lite smutsig och stygg på bästa möjliga sätt. Jag väntade, och väntade… på något sätt kändes allt lite halvhjärtat. Tyckte det lades något mer krut på de nyare låtarna men fortfarande inte den scenkänsla jag så många andra gånger fått uppleva både med Tony och Hank i fronten. Beslutade mig även i min tveksamhet att fråga ett par Turbojugends bredvid mig vad de tyckte om spelningen. Svaret ”skön stämning och mycket regn” skvallrade inte om någon större eufori från deras sida heller. Vädret var väll inte det mest optimala men det ger i alla fall mig en chans att lite drömma mig tillbaka till Turbonegro under skyfallet på Hultsfred för några år sedan.
Absolut ingen kritik till varken hur bra det blandade in det nya med det gamla eller den rent musikaliska prestationen. Ett gitarrproblem lyckades smyga sig in, men när gör det inte det. Tycker även rent allmänt att Sylvester är en ganska charmig kille (kan också vara att jag är lite svag för britter), men just i dag var det något som helt enkelt kändes lite avslaget. Hade velat ha mer än en enstaka armrörelse var annan minut.
När det led mot sitt slut fick jag känna att jag inte hade blivit helt impotent, för vem i hela världen kan låta bli att få lite stånd till en rungande allsång av I Got Erection. Jag fick i alla fall gå därifrån med ett leende på läpparna och, av någon outgrundlig anledning, nynnande på We Built This City of Rock’n’Roll…
Till alla er som kanske såg Turbonegro för första gången: Gör det igen! Jag vet vad vad dessa denim demons går för och detta framträdandet gjorde dem tyvärr inte rättvisa.
Bästa: 
Allsång
Sämsta: Tonys monotona rörelsemönster
Betyg: 5/10 (Det är ju ändå Turbonegro)
