Vorum, Degial, Mgła – En Arena, Stockholm

Datum: 2016-05-20
En afton i mörker. Ett levnadsslut i förtvivlan. När Bored to Death Bookings bokar en trio av förra årets mest eminenta skivsläpparakter är det utsålda lokaler och lätt kaos som råder i byggnaden. Att kvällens datum har en nästan obeskrivlig hype kring sig är inget att förneka, men frågan är om ens den mest rutinerade liveakt kan leva upp till dessa förväntningar.Vorum
De åländska blackmetalbandet Vorum blandar lika mycket från den gamla skolan som från den nya skolan av black metal. Lägg sedan till små doser av hardcorepunk och det bjuds upp på en färgpalett med enbart svarta kulörer. Med gitarrer som klyver musiken likt en lie frammanar de en old school-känsla som knappast känns passé utan snarare primalt intressant. Den vanvettiga, rabiata och frenetiska framtoningen får hårmanar att svingas vilt i främsta ledet vid scenen. Och även om tillbakagången till ett neandertalarestadium slår fint mot trumhinnorna så förlorar finnarna på att musiken är repetitivt uttjatande. Något som bör förtydligas är den bastanta gitarrdominerade väggen av ljud som smäller en likt en elakartad örfil i ansiktet. Men nyanserna är få, krispigheten total och i slutändan har vi ett framträdande som är torrt som en öken men vars natur istället för sand består av vassa stenar. Visst går det att slänga sig med en massa synonymer på ordet ”urkraft” men i slutändan är tendenserna till enformighet allt för dominerande.
Betyg: 6/10Degial
Uppsalascenen lever och frodas. Något som Degial bäst exemplifierar med musik som tycks rista kött likt en rostig kniv. Med influenser från både Hellhammer och Possessed låter det lika fint på papper som det låter kanon på skiva. Med death metal som är lika svår att kategorisera som den är svår att stereotypisera blir den en lagom balans mellan sofistikerat mangel, balanserad morbiditet och vältalig poesi. Men live? Nej, det låter som en tråkig ångvält och ger mig lika mycket behag än en paddas våta buk mot min kind.
Betyg: 5/10Mgła
Enligt de gamla isländska sagorna var att ”rista blodsörn” en avrättningsmetod där den dödsdömde skars upp längst ryggraden så att man på bästa sätt kunde bända ut revbenen och dra ut lungorna. Resultatet var en misshandlad kropp som tycktes ha beniga och blodiga vingar från en örnunge på sin rygg. En lika blodigt makaber bild lyckas den polska duon Mgła frammana med sin särpräglade black metal med både nihilistiska och majestätiska egenskaper. På scen har bandet berikats med ytligare två medlemmar som gör superbt jobb med att frammana minnesrika och rättframma melodier. Inte heller spelas en enda ton fel, men det beror nog mer på att bandet är fastnitade i golvet snarare än att de är exemplariska live. Med svarta nylonstrumpor över hjässan lyckas de hyfsat bra med att dölja att de nästan uteslutande står och stirrar på strängarna på sina instrument. Men det ser ut som om åtminstone en strängbändare vill headbanga vilt och vad det än är som håller tillbaka honom så är det fy och skam. Jag kan förstå att en band som Mgła vill bevisa att deras musik ensamt kan bära deras namn. Men varför då ge sig ut att turnera om man ändå inte tänker bjuda sin publik på ett större framträdande än att de hade kunnat slänga på bandets senaste skiva i högtalarsystemet?
Betyg: 7/10