Adamus Exul – Arsenic Idols

0

ATMF Records
Släpps den 7 mars

Adamus Exul - Arsenic Idols omslagAustralienska Adamus Exul säger att de gärna svarar på medias frågor men att inspelningsprocessen kring albumet har varit ett privat och hemlighetsfullt skeende. De låter dock meddela att musiken har så högt tempo samt är så teknik att de har varit tvungna att spela in med klickspår. Förutom detta är mycket av bandets karriär höljt i mörker. De sammanstrålade för sex år sedan under A.Exuls fana och har sedan dess släppt en demo samt två album om man räknar med kommande skivsläppet Arsenic Idols. Målet med musiken är att skapa en framåtskridande aggressiv ljudbild utan att förlora intensiteten och rötterna till de klassiska black metallelementen. En misantropi besjungen för att inspirera och stärka snarare än att exkludera och förminska lyssnaren.

Det första som slår mig är den markanta basen vilket skapar en blytung ljudbild. Den maler i bakgrunden samtidigt som den behåller en betydande del av utrymmet i den övergripande produktionen. Stundom är den krispigt klar men oftast ligger den som ett dovt muller under gitarrerna. Samtidigt kan jag inte säga att det är gitarrerna som ensamma driver musiken framåt. De skapar å andra sidan intressanta melodier som slingrar sig runt texterna, men jag måst erkänna att det är svårt att avgöra vad som driver vad. Trummorna är tighta och bjuder på allt från blastbeats till dubbeltramp utan att för den skullen kännas uttjatade. Överlag är det svårt att egentligen skala ned australiensarnas ljud till några få element. Det är traditionell black metall samtidigt som det bjuds på små avkrokar och spännande tilltag. Det enda jag stör mig på är sången som jag känner att de kunde ha lagt lite mer tyngd bakom vid mixningen. Nu drunknar den periodvis i denna enorma massa av ljud. Ibland spricker den även upp i toner som irriterar trumhinnan snarare än att inge respekt.

Inledande Discordant Rebirth är bokstavligt talat en presentation av Arsenic Idols budskap; människan är i ett patetiskt tillstånd och kommer att vara orsaken till sitt egen destruktion. Sångaren Devalsne avslutar detta intro med ett kort tal som inger känslan av att jag står på en livekonsert. Jag är redo att gunga med i musiken men frågan är om nacken också är det. Låtarna är långa men varierar i tempo där allt från snabba The Devastation Archives till emotionellt tunga Isolation Wounds (Absolution Obsolete) ryms under samma tak. Den sistnämnda gästas även med ett mycket välkomponerat fiolspel av Tim Charles från Ne Obliviscaris. Tack vare tempoväxlingen i låtarnas struktur finns det en ganska tydlig distinktion mellan de sju spåren. Inget är det andra likt. Däremot är det bara två av låtarna som verkligen utmärker sig, nämligen de två sista. Jag kan inte sluta att leka med tanken att albumet skulle ha låtit markant annorlunda om kvintetten byggt upp materialet utifrån denna starka avslutning. Hur som haver är detta ett genomgående bra album även om det finns några få punkter att justera.

Bäst: jag har alltid varit svag för en stark bas så detta tilltag får tummen upp från mig.
Sämst:
endast två av skivans sju spår är riktigt minnesvärda.
Betyg:
7/10

Spår
1.Discordant Rebirth
2.Arsenic Idols
3.Veins Ov Drought
4.The Devastation Archives
5.Redux: The Separatist Movement
6.Isolation Wounds (Absolution Obsolete)
7.Artistic Extinction: Innovation via Desecration

Bandmedlemmar:
Devalsne – Sång
A. Exul – Gitarr
Ayperos – Gitarr
Kurtulmak – Bas
Shade – Trummor

Text: Cecilia Wemgård

About Author