Close-Up Båten – Stockholm/Åbo

2

6_publik_03Datum: 2014-09-18/ 2014-09-19

Vissa sjöslag går till historien som lågvattenmärken, andra gör det som grandiosa milstolpar i svensk hårdrockskuriosa. När Close-Up slår på stort och bokar in brittiska Bolt Thrower till den enda spelningen i Skandinavien under 2014, ja då ser man bäst till att vara på plats i god tid. Eller som Micke från TPL-Records så fint utrycker det; ”Det blir du, jag, Katatonia och 300 polska städerskor som knatar på innan publiken rullar in”.

Och visst blir det så som herrn har förespråkat. Efter uthämtandet av hyttbiljett och fotopass är det bara att äntra landgången, kavla upp ärmarna och börja rulla in trallarna från ICA. Cigarrbaren ska byggas om till försäljningshörna innan de första banden ger sig upp på scen. Skivbackar riggas, smycken hängs upp, jackor stuvas in, tröjor plockas fram och mitt i allt detta är vi sex försäljare och en journalist som kämpar i motvind med grava logistikproblem. Lagom till dess att de första nyfikna hårdrockarna tittar förbi har vi förvandlat rökhörnan till en dignande buffé av allehanda hårdrocks attiraljer. Och lagom till dess att Micke har låtit de första skivorna och pengarna byta hand är det dags för undertecknade att inta fotodiket.


The Dagger
Det verkar som om det är allmän hybris bland svenska extremmetalmusiker att återuppleva barndomens rock genom att slå sig samman i allehanda trevliga konstellationer. Black Trip har gjort sig kända för att levererar kvalitativ heavy metal. The Dagger satsar däremot på att orientera sig mera åt 70-talets klassiska rock. Med både aktiva (och före detta) medlemmar från Grave, Necronaut, Dismember, Carnage, Nifelheim och Entombed  blandas bluesens sväng upp med nostalgikernas rockådra. Inte ens Wataindyrkarna lyckas hålla huvudena stilla, utan nickar med i takt, när sångaren Jani Kataja fiskar fram en tamburin.

Det finns en charm och en värme i showen som spisas. Den är en sådan där härliga fredagsmyskänslan som infaller trots att det bara är torsdag. Kvintetten bjuder upp till ett ärligt framträdande där glädjen lyser igenom. Må hända blir jag inte berörd eller exalterad när jag bevittnar detta. Men det finns ändå en viss charm i att höra en handfull människor stöta ur sig öronbedövande vrål som bemöts av en skål från rockarna på scen. Dessutom är ju ändå 1978 en riktig klämcheck låt även om gitarrslingorna kan bli en aningens tjatiga.

Bäst: tamburinen såklart!
Sämst:
lite för mycket fredagsmys för att riktigt peppa till.
Betyg:
6/101_Thedagger_01


Tribulation
Tribulation är den där nattsvarta och blytunga käftsmällen som du gärna genomlever flera ronder med. Vackert balanserande på gränsen mellan buskis och mystik så har de ändå lyckats få ihop hela paketet i en vettig förpackning. Det är både enhetlig smink samt klädsel uppblandat med samspelthet och benknotor som gör att gruppen känns som en slagkraftig enhet. Med en blandning av dödsmetal och progressiva element bjuds publiken, som nu har ökat markant i antal, på en gedigen resa utan några floskler.

Med två aningens androgyna gitarrister (Adam Zaars och Jonathan Hultén, som vanligt med ögonvitorna lysande och tänderna blottade) får Johannes Andersson en stark uppbackning till det kombinerade sång-och basspelet. Formeln är inte komplicerad och med små enkla medel bjuds det på lika mycket bisarr skitighet som skicklighet. When the sky is black with devils möts av ett innerligt gehör från åskådarna och sätter även ett ramverk runt konstellationens musik. Tung ockultism uppbackat av rivstarka låtar. Det är sällan det kan gå fel när dessa killar är inblandade.

Bäst: When the sky is black with devils.
Sämst: några mindre missar och för kort speltid.
Betyg: 8/102_Tribulation_01


Katatonia
Att praktiskt taget från start meddela publiken att man kommer att fungera som pausunderhållning innan Bolt Thrower går upp på scen är att redigt skjuta sig själv i foten. Å andra sidan blir vokalistens uttalande något av en profetia som uppfylls till punkt och pricka under denna utdragna show. Katatonia må vara svensk musikhistoria personifierad men gud vilket sömnpiller de stundom agerar. Jonas Renkses sång håller men de mest spektakulära han bjuder på är en hårman som gömmer hans ansikte för publiken. Visst är han ödmjuk som få men nog tusan hade jag fått ut mer av denna föreställning ifall jag spenderat tiden i hytten med valfri av deras skivor dunkande i öronen.

Allt är dock inte förlorat. Trots en trög startsträcka och en långsam resa blir det i alla fall en stark slutspurt. Den slöa släggan plockar upp både fart och tyngd för att suggestivt utvecklas till en stark helhet. Under de sista tre låtarna flyter det till och med på galant vilket gör att jag hellre friar än fäller i betygssättningen.

Bäst: sista kvarten.
Sämst:
övrig tid…
Betyg:
7/103_katatonia_04


Bolt Thrower
Det räcker med att känna av basen och trummornas kraft redan under soundchecken för att förstå att det kommer att bjudas på något alldeles spektakulärt. Publiken har sakta strömmat till och det är en sådan kompakt taggad stämning att man kan skära i den med kniv. Brittiska Bolt Thrower är det där legendariska dödsmetalbandet som vägrar släppa skit och som har en gedigen karriär av högvattenmärken att välja ifrån. Visst må de inleda med War men det är när de river av Mercenary som håret på armarna ställer sig i givakt. Obönhörligt smattrar de sedan vidare i allt från Warmaster till Entrenched. Frontmannen Karl Willetts blandar både aggressivitet och ödmjukhet med kaxighet och storhet. Som en dösmetalens messias håller han publiken i ett stålbeklätt grepp.

Medan Martin Kearns manglar sönder trummorna bjuder Jo Bench upp till exemplariskt basspel. Båda dränker ut övriga medlemmar utan att för den delen försämra helheten. Den enda som ser aningens mindre exalterad ut är gitarristen Barry Thomson, men å andra sidan levererar han det som förväntas av honom. Det är svårt att inte dras med av energin och vissa huggtänderna. Med nävarna hårt knutna och svetten lackandes är det en galet vild publik som förmodligen försvårar sjögången för båtens kapten. Det går åtminstone inte att tro annat om man ser till det täta hav av svajande hårmanar och moshpitande människor som berikar scengolvet. När introt till No Guts, No Glory tar vid hade du lika gärna kunnat placera en krutdurk under scenen för effekten är densamma. Gåshud, dödsångest, eufori, ilska, hat, kärlek, tårar… med avslutande When Cannons Fade har britterna berört hela känslospektrat.

Bäst: Mercenary.
Sämst: …?
Betyg: 10/10

4_Boltthrower_10

När arenalinet har lagt sig är det bara att inse två saker. För det första har vi som närvarat fått uppleva en av de där få fullpoängare till konserter som man bara ser en handfull gånger i sitt liv. För det andra så kommer inga fler av kryssningens band ens att komma i närheten av detta. Genom att lägga till dessa siffror till additionen är det bara att inse att det är lika bra att skippa Truckfighets och gå och lägga sig. Hur elakt det än låter så känns aftonen för fulländad för att någon ens ska få rucka på detta euforiska tillstånd. Eller jo, en hyttkamrat anser det passande att slänga upp tomburkar i undertecknades säng. Först att somna blir först att agera papperskorg. Ont ska dock med ont fördrivas och när ammunitionen så hjärtligt redan har skickats upp till en är det bara att avfyra den åter i riktning mot fienden. Om jag träffar? Det låter vi vara osagt. Eldgivningen avbryts dock omedelbart även om ingen sjukvårdare behöver tillkallas. Förmodligen fungerade hårborstsprojektilen både som nedhållande eld och skrämselmoment.6_publik_02

Vampire får den otacksamma uppgiften att öppna upp dag nummer två för en bakfull publik som fortfarande lever i ruset av gårdagens dimma. Dock verkar alkoholnivån ha varit inom rimliga gränser för den lilla handfulla publiken expanderar till en stadig skara entusiaster. Något som får göteborgarna på scen att både leva ut och leva upp. Men har man en karismatisk sångare så har man. Kongh och Alonzo får sedan dela på kvarvarande speltid innan det är dags att plocka ihop sitt bagage och att åter beträda svensk mark. De flesta människorna ser ut som vrak, andra har redan börjat inta en alkoholbaserad frukost. En bakfull bekant ragglar nedför ena trappan och berättar en kort historia om hur han spenderat de senaste åtta timmarna i båtens fyllecell. Allt är med andra ord precis som det ska vara efter cirka ett dygn på sjön.

Text och foto: Cecilia Wemgård

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.