Desolator – Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt

0

299327_423320321049966_539026685_nAtt spela dödsmetall behöver inte alltid vara komplicerat. Många gånger handlar det om gediget engagemang och en ärlighet både till sig själv samt den musik man bejakar. För fem år sedan samlades en trio unga grabbar i Sollentuna för att bilda ett band. Jonas Bergkvist axlade basen, Joakim Rudemyr gitarren och Mille Hökengren trummorna. Kort därefter äntrade även Stefan Nordström bilden som andregitarrist. Idag, fem år senare och ett debutalbum rikare, innehas trumpallen av Victor Parri. På Medusa Bar gör sig kvartetten redo för att fira sitt femårsjubileum. Efter ett utdraget soundcheck har undertecknade klämt in sig vid en bordshörna tillsammans med basisten Jonas och gitarristen Joakim. Det är den sistnämnda som inleder samtalet med att förklara valet av bandnamn.

– När vi väl hade kommit på vad vi skulle heta gick vi in på sidan Metal Archives för att se ifall namnet redan var taget. Där upptäckte vi att det fanns sex andra band som också gick under namnet Desolator men att de alla var inaktiva. Det var faktiskt bara ett av banden som vi tyckte lät bra men de hade också varit inaktiva någon gång sedan 90-talet. De återförenades för att släppa en ny platta precis innan vi fick ut vår debut så vi blev faktiskt förvånade, lägger Joakim till med ett skratt.

– Det var lite småkul när vi kom på namnet, fortsätter Jonas. Under det första halvåret var vi namnlösa. Vi hade däremot en lista med olika förslag. När jag sedan var på Muskelrocken (festival i Alvesta) första gången det hölls så snackade jag med några polare till vår trummis. Vi satt i vårt camp och var redigt packade. De pratade om att vi behövde komma på ett bra namn till bandet så jag radade upp några förslag från listan. De var måttligt imponerade tills jag sa ”Desolator”. Basisten slänger upp händerna i luften och vrålar  för att visa hur entusiastiska åhörarna var. De bara skrek så jag tänkte att; ”Shit! Det här är ett bra namn, det tar vi”.

Precis som med bandnamnet var den musikaliska resan från början inte ett glasklart beslut. Utan egentlig inriktning hade vännerna samalts för att spela musik tillsammans. Ett spontant infall och en anpassning till medlemmarnas kunskapsnivå stakade dock ut vägen rakt i dödsmetallens skyttegrav. Jonas förklarar.

-Eftersom vi inte hade någon egen musik tänkte vi repa in en cover på Katatonias Murder. Tanken var att vi skulle spela den typen av doom dödsmetall. Däremot blev det så att vår trummis, Mille, ville spela ren dödsmetall. Så på stående fot i replokalen skrev vi ihop en old schoolaktig dödslåt. Istället för Katatonia körde vi vår egen låt varvid vi tyckte att det lät bra. Sedan kom Stefan in i bilden och började skriva låtar. Han hade jävligt mycket bra dödsriff så i slutändan blev vi helt enkelt ett old school dödsmetallband.

Genren, en klassisk sådan som utvecklades i USA under sent 80-tal, är i dagläget aningens mättad. När inte de gamla svenska pionjärerna såsom Entombed, Grave och Dismember manglat sönder lokalerna har nya unga konstellationer poppat upp lite var stans i landet. Framförallt här i Skandinavien är extremmetallen en stil som under de senaste åren blivit väldigt mättad. Så varför satsa på en stil där konkurrensen är stenhård. Jocke förklarar skrattandes att det är kul att spela och dricka öl. Jonas utvecklar detta vidare.

598878_423319281050070_968076295_n

– Vi har aldrig tänkt på det viset. Vi kom på att vi ville spela döds och så gjorde vi det eftersom vi tycker att dödsmetall är kul och bra. Jag läste en intervju med Cannibal Corpse för en massa år sedan och de sa rakt ut att de inte är det snabbaste bandet, inte det mest tekniska eller nyskapande. De gör däremot bra låtar och det kommer man långt med. Jag tror också på att även om det finns en massa dödsmetallband så finns det alltid plats för ett till så länge man gör bra musik. Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Dödsmetall är bra. Det var bra när det uppfanns och det är fortfarande bra. Gör man en bra låt så räcker det.

Den 30 juni förra året släpptes debuten Unearthly Monuments via Hellthrasher Productions. Lyriken berör klassiska ämnen såsom krig, förstörelse, våld samt avfyrar några rediga kängor till organiserat religiöst utövande. Däremot är skivans tolv låtar inte ett resultat av senare tids komponerande.

– Vad man hör är egentligen bara en bättre version av våran demo (Gravefeast, 2010), förklarar basisten med en axelryckning. Materialet är från denna tid men vi ville spela in det igen med bättre kvalité. Därför hamnade de på skivan. Vi har däremot nytt material som vi har väntat med att släppa. Dessa låtar är mer tekniska eftersom vi har blivit bättre musiker. I början var det primitivt och enkelt eftersom vi faktiskt var primitiva och enkla. Jonas passar frågan vidare till Joakim.

– I början var vi tvungna att hitta vilken typ av musik vi faktiskt skulle spela. Lyssnar man på skivan märker man att många av låtarna skiljer sig åt. Speciellt då det kan vara upp till fyra år mellan att vi skrev den. Några skrev vi i början och några skrev vi precis innan vi satte skivan.

– Det har också att göra med att vi blir bättre och mer samspelat, flikar Jonas in. Vi flyttar fram gränsen hela tiden. Det vi kan spela är det som vi spelar. Första demon samt låtarna från den tiden är på den nivån som vi var på då. Nästa gång vi släpper nytt kommer det att vara på den nivå som vi är på i dagsläget. De flesta av låtarna skrev vi ju som sagt när vi började och nu har det gått fem år sedan dess. Så det har hänt en hel del.

När Metallica släppte skivan St.Anger fick den massiv kritik för sitt undermåliga trumljud. Samma trumljud har hittat sin väg in på Desolators debutalbum varvid jag försynt frågar ifall detta är något som kommer att åtgärdas lagom till tioårsjubileet. En kort tystnad följer innan båda strängbändarna brister ut i skratt.

– Nä nu ska vi inte vara sådana, säger Jonas spjuveraktigt.

Joakim är lika road han och förklarar hur bandet har anpassat soundet efter hur låtarna går. Eftersom det finns mycket av 90-talets anda över materialet så har stockholmarna även satsat på att dra tillbaka kalenderåret till 1994. Jonas klarlägger även orsaken till den skiftande kvalitén.

– Skivan är gjord på noll budget. Vi fick inga pengar från skivbolaget. Vi fick använda oss av det som vi själva kunde köpa upp så vi spelade in under väldigt primitiva förhållanden. Trummorna är fixade i en väns hemmastudio. Eller replokalsstudio kan man snarare kalla det. Där lät trummorna olika från gång till gång under inspelningsprocessen. Vi kände att vi behövde göra det här med de medel vi hade och så fick det bli. Hellre göra det med ett sådant resultat än att inte göra det alls.

Detta leder oss fram till dagens datum och den stundande jubileumsspelningen. Den 16 oktober för fem år sedan spelade kvartetten live för första gången. Då var det på lilla China Station i Haninge. I kväll är scenen ännu mindre men grabbarna hänger inte läpp för det. Snarare är det på de små scenerna som bandet trivs bäst.

Jonas: Nu är vi på den nivå som vi drömde och hade en vision om när vi började. Vi ville ut på metallkrogarna och lira med de lokala banden. Där är vi nu. De två första åren hade vi bara två spelningar. En spelning per år liksom. Skratt. Det hände inte så mycket då utan vi var snarare tvungna att spela ihop oss. Det är först de tre senaste åren som vi verkligen har kunnat komma ut och lira ordentligt.

Jocke: Jag tycker det är ganska kul att spela på små ställen. Vi har lirat i en del större lokaler vilket har sin charm men det blir väldigt gemytligt när man är i en mindre lokal. Dödsmetall passar bra i små utrymmen så länge ljudet är hyfsat.

Jonas: Så länge som vi spelar i Stockholm består publiken till stor del av folk vi känner. Då är det rätt kul att ha dem mitt framför näsan. De kan springa upp på scenen och skrika i micken. Det är roligare att ha den kontakten då vi i stort sett känner alla. Vi har spelat på större ställen, mer riktiga scener, men…

Jocke: … man får inte alls samma kontakt på det sättet.

Jonas: Det blir även mindre intensivt. Efter en spelning på ett mindre ställe är jag helt slut. Det går åt enorma mängder energi och man får världens adrenalinkick. På ett stort ställe kan det bli väldigt opersonligt. Man tittar ut över publiken för att bara se en enorm massa med ett eller två bekanta ansikten. Då känner jag personligen att jag inte får samma känsla som när vi spelar på småställen.

Jocke: På något vis blir det mer samspelt mellan oss och publiken på små ställen. Sådant är svårare att få till på stora scener.

Jonas: Jag tror att det är som du säger Joakim. Dödsmetall som genre gör sig inte på de stora scenerna. Det ser man på festivaler. Ta bara ett band som Entombed. Den bästa spelningen vi har varit på med dem var på Garage i Märsta. Det var en skitliten scen, assvettigt, jättenära och hundra gånger bättre än när vi såg dem på Getaways festivalscen.

Jocke: Man kunde nästan se snoret i Petrovs(sångare i Entombed) näsborrar. Då vet man att det är bra!

561962_423319887716676_512871381_n

Desolator består av fyra killar som gillar att ha kul snarare än att ta musiken på blodigt allvar. Attityden är ärlig, skämtsam, fylld med skratt och humor men framförallt kärlek till tung musik. Den dagen bandet inte tycker att det är roligt att gå upp på scen kommer de helt soniskt att lägga av. Desolator må vara deras passion men grabbarna säger sig vara realistiska och ser bandet som en hobby. Här ska man dock misstolka dem på rätt sätt. Det är inte på blodigt allvar men det är inte heller några amatörer som har spelat ihop sig. En som sjungit bandets lov är bland annat Magnus Ödling från Sweden Rock Magazine. Likväl anser han att grabbarna måste ”göra något extraordinärt som att kärnvapenbomba Vatikanen” för att faktiskt stå ut på den tidigare nämnda mättade marknaden. När denna recension kommer på tal kan inte Jonas hålla sig utan spricker av iver att få berätta lite anekdoter.

– På en efterfest precis efter att den där recensionen hade kommit tänkte vi; ”fan, vi måste skriva en låt som heter Bomba Vatikanen och skicka den till honom”. Tyvärr blev det aldrig av och nu har det snart gått ett år så det där har han väl glömt. Vi försöker helt enkelt se det roliga i det hela. Vårt skivbolag har en kille på ett fanzine som de hela tiden skickar skivor till. Han ger oss alltid högsta betyg och säger att vi är världsbäst. Likadant var det när skivbolaget gjorde reklam för oss genom att beskriva oss som en revolutionerande ny tappning på Dismembers och Entombeds glansdagar. Det är skitpinsamt när de skriver sådant. Jag menar, det där är två legendarer och så kommer vi som uppstickare med en första skiva som ska revolutionera alltihop. Det är bara larvigt. Jonas fnyser åt det hela varvid Joakim plockar upp tråden.

– Vi spelar egentligen bara musiken så som vi själva uppskattar den live och på skiva. Vi spelar sådan musik som vi själva gillar. Joakim lämnar över talarstolen en sista gång till Jonas innan vi avslutar intervjun.

– Det är så vi snackar när vi gör musik eller livespelningar. ”Kommer du ihåg hur det här bandet gjorde? Det var typ asballt! Vi gör på ett liknande sätt”. Vi är i första hand fans så vi vet vad vi själva gillar. Sedan försöker vi att ge detta tillbaka till publiken. Dödsmetall är inte så jävla komplicerat. Snarare är det bra musik, metall, hårdrock, öl, headbanging, moshpits, näven i luften, skrika och ha kul. Visst, det är inte så djupt men det ska fortfarande vara genuint.

Text: Cecilia Wemgård
Foto: Emilyv Photography

About Author