Gösta Berlings Saga – från barfota till arbetarkängor

0

_dsc8367Mörker och ljus är de klassiska motpolerna som dominerar konstens alla hörn. Proggrockbandet Gösta Berlings Saga är väl kanske ett av de starkaste bevisen för detta och när de intar huvudstadens Kulturhus sker det i novembernattens bittra snålblåst. I en soffa i foajén till Hörsalen berättar två av bandets medlemmar om en resa från trevande steg kring millennieskiftet till deras kommande fjärde giv.

– Faktum är att de första fyra åren så hände det inte så mycket, säger trummisen Alexander Skepp. Jag tänker nog att själva bandet bildades 2004 och därefter var det två år tills vi släppte en skiva, i detta fall vår debut Tid Är Ljud. Det var någonstans mellan 2004 och 2006 som vi började på riktigt.

– När man tänker tillbaka på hur lång tid det här är så känns det som ett långt förhållande, säger basisten Gabriel Tapper. Det har verkligen funnits toppar och dalar. Samt att det har hänt mycket i våra privata liv parallellt med musiken.

Gösta Berlings Saga har kommit än lång väg sedan starten från den näst intill gladlynta progg som kom att känneteckna debuten till de mörkare toner musiken har smugit sig in på senare giv.

– Tänker man musiken som ett skodon så började vi väldigt barfota, säger Gabriel. Sedan har vi satt på oss grövre och grövre skor för att i dagsläget ha fått på oss någon typ av arbetarkängor.

– Jag vet inte om vi har blivit äldre och mer cyniska, säger Alexander. Allt var så himla ljuvligt när vi var i tjugoårsåldern. Sedan har det att göra med vad vi lyssnar på för musik, vi är produkten och lite till av vad vi själva gillar och lyssnar på.

– Mörk musik har vi lyssnat på även då när det begav sig, bryter Gabriel in. Men då var vi förmodligen mer inne på det proggiga som vi körde med då.

Bandet bildades av Alexander och keyboardisten/mellotronspelaren David Lundberg. De delade replokal och fick nys om att de hade liknande musikaliska referenser. Alexander beskriver det som att de båda möttes framförallt via sitt unisona intresse för bandet Hansson & Karlssons musik. När de båda fann flera gemensamma nämnare lades så sakteligen grunden för bandets musik.

– Vår första skiva är mycket mer ”lattjo” om man får säga så, säger Alexander. Vi testade och provade allt möjligt som vi kände för att göra. Sakta men säkert när vi började lära känna varandra så kunde vi börja utforska alla referenser vi hade.

Gösta Berlings Saga är långt ifrån dunungar och har spelat inte bara på hemmaplan utan även ute på kontinenten. År 2009 nominerades de dessutom av P3 Guld årets rock/metal album med sin andra skiva Detta Har Hänt. Ändå är bandet långt ifrån ett namn på alla läppar och tycks stanna kvar i undergroundens intressesfär snarare än i det allmänna rummet.

– Jag tror att det är en kombination av att vi delvis spelar vi instrumentalmusik, säger Alexander. Det tror jag att folk i allmänhet inte har lika lätt för att snappa upp. Sedan var det precis som du nämnde tidigare Gabriel, det har hänt mycket i våra privata liv. Vi har fått barn i omgångar och det gör att vi i dagsläget inte kan dra iväg och leva på skitmat och spela för 300 spänn. Vi kan inte göra det som vi kunde göra när vi var strax över 20 år gamla. Det gör att våra insatser blir utportionerade över tid. De senaste två åren har vi kunnat lägga ned sjukt mycket tid på att skriva vilket har utmynnat i vår nya skiva som kommer den 16 december. Så lång tid har det tagit för oss att göra klart en platta._dsc8311Trots att det är lätt att placera Gösta Berlings Saga i kategorin ”retromusik” är det något de själva tar avstånd ifrån. Gabriel säger att det är trist att bli stämplad som retroband eftersom de själva inte satsar på att låta som ett specifikt 70-talsband. Han poängterar att bandet spelar på en hel del gamla instrument men att han i övrigt inte förstår varför termen förknippats med dem.

– Vi försöker tänka progressivt i ordens rätta bemärkelse, fyller Alexander i. Vi försöker att pressa oss till att göra saker som varken vi eller andra förväntar sig av oss. Det var flera passager på skivan där vi hade gjort pålägg med mellotron, vilket har ett retroljud. Även fast det skakade i hela väggarna och var jävla fett så plockade vi bort detta efter vi frågat oss själva om detta verkligen var vad vi ville göra. Vi fimpade det hela och kvar blev det någon form av rock. Vi försöker inte att vara retro men det är svårt. Spelar man på uråldriga instrument blir man lätt stämplad som retro.

– Vår gitarrist Einar Baldurssons slidegitarr måste vara från 60-talet eller äldre, flikar Gabriel in.

– Vi försöker att tänka framåt hela tiden, fortsätter Alexander. Jag tror att vi skulle börja ledsna totalt på att spela om vi fick känslan av att det vi spelade var retro. Jag tror att vi skulle lägga ned på stört om vi märkte att vi började gå åt det hållet. För det är inte vad vi vill, då har vi hamnat helt fel.

För fem år sedan gjorde ni en intervju med Östermalmsnytt där ni sa att proggrocken hade fått sig ett uppsving under de senaste åren. Känner ni att det fortfarande är så?

– Jag kan känna att under de år som vi har hållit på sa har det dykt upp små trender, säger Gabriel. Vi har dock aldrig riktigt lyckats pricka in det där. När progg har varit hippt så har det snarare handlat om barfotavarianten och inte den mörkare varianten som vi representerar. Samtidigt tror jag inte att vi är tillräckligt virtuosa och är för stökiga för att passa in i den delen av scenen. Man kan inte med enkelhet stoppa in oss i ett fack.

– Det är nog också svaret på den fråga du ställde om varför vi är ett undergroundband, flikar Alexander in. Vi lyckas inte hitta en genre eller en scen som fungerar för oss till 100 %. Gillar du Flower Kings så är vi alldeles för stökiga och de tycker säkert att vi är dåliga på att spela. Det finns flera olika typer av scener där det inte är självklart att vi hör hemma.

– Vänder man däremot på det och tar ett band som Dungen, då är vi nog för hårda och ”hårdrockiga” vilket gör att vi också faller bort där, avslutar Gabriel.

Vi pratade om er kommande platta lite tidigare i intervjun och ikväll är det första gången ni kommer att spela material från sagda platta.

– Vi kommer att spela stora delar av nya plattan, säger Gabriel. Dessutom var det länge sedan vi spelade live över huvud taget. Jo, det var förra året i Tivedstorp på Electric Moon Fest, det är en festival jag verkligen rekommenderar alla att åka till.

– Vi har fokuserat på skivan, säger Alexander. Och givet våra livsförhållanden så innebär det att vi inte har kunnat ta en massa andra spelningar. Det har dykt upp möjligheter men vi har valt att tänka bort allt som har med livespelningar att göra för att göra klart skivan.

Bandets fjärde skiva går under namnet Sersophane och enligt bandmedlemmarna själva är det en skiva som drar deras musik till sin spets. Parollen har alltid varit att det ska vara mörkt med en glimt av hopp och Alexander beskriver arbetet som en omgång i Photoshop där de ökat kontrasten så långt det går.

– Det mörkare har blivit mörkare medan det ljusare har blivit ljusare, fortsätter han. Tidigare har det varit mer jämntjockt. Framförallt var förra skivan, Glue Works (2011), mycket av en studioproduktion. Vi jobbade mycket med loopar och visste inte när vi började spela in hur skivan skulle låta i slutändan. Den här plattan hade vi en bild av hur den skulle vara. Vi ville inte ha ett så polerat sound utan vi spelade in allt live under två dagar i studion bara för att få en mer rå och hård känsla. Vi har plockat bort det gråa.

Text: Cecilia Wemgård
Foto: Jolle Ingbrand

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.