Graveyard LIVE på Sweden Rock Festival

0

Graveyard live på Sweden Rock Festival enligt Viktor Skatt
2012-06-07
Nuclear Blast, Stranded/Universal

.

Det första som slår mig med konserten är hur perfekt inramningen är.
Solen har så smått börjat gå ner och på scen har de en emorm gul backdrop med psykedeliska mönster i svart.
Om man bara försöker att bortse från att det är år 2012 så är det nästan som att stå där och se Lucifer’s Friend under tidigt 70-tal.

.

Ute på högerflanken drar Joakim igång sina typiska barréackord på sin röda semiakustiska Gibson 335. Hans röst ekar ut över publiken vid Zeppelin Stage likt den siren som bandet sjunger om på sin superhyllade platta Hisingen Blues från 2011.
All framgång är verkligen välförtjänt, detta är ett band som verkligen inte fötts med silversked i mun och fått framgångarna serverade på fat, utan det är genom långt och hårt arbete i replokalen som de låter musiken vinna över massan.
Grabbarna har verkligen fötterna på jorden trots att de spelat riktigt stora gig det senaste året, tacksamheten de utstrålar är så oerhört charmig och äkta.

.

De enskilda prestationerna är helt enastående, jag står helt mållös och bevittnar hur trummisen Axel begår en sällan skådad misshandel på sitt trumset. Med sina långa armar är det ett under att han lyckas hinna med allt. Hellacopters-Robban har konkurrens i tävlingen om intensivast trummis.

.

.

De blandar friskt mellan låtar från nya plattan och den självbetitlade debuten, men publiken går som väntat igång som allra mest på Ain’t Fit To Live Here.
Det enda man kan hålla emot Graveyard är att många av låtarna faller in i liknande melankoliska jam, ett lite kortare set hade fallit den breda massan mer i smaken. Fast å andra sidan är det ju ens egen målgrupp man ska tillfredställa.

.

.

Samspelet mellan rytmsektionen (den säreget basfingrande Rikard och trummisen Axel) och gitarristerna Joakim och Jonathan är verkligen helgjutet, det är bara att gratulera ett band som lyckats jobba ihop sig till en så dynamisk helhet som Graveyard.

.

Bäst: Axels trumspel.
Sämst: Inget direkt, men det kändes som att delar av publiken tappade lite intresse när det blev väl mycket jam för deras smak.
Betyg: 8/10

.

/Viktor Skatt

.


About Author