Mono, Alcest – Debaser Strand, Stockholm

0

Datum: 2016-11-25
Shoegaze och post-rock, går dessa två att kombinera? Ja, heter man Alcest respektive Mono är nog inget omöjligt. Båda banden tar avstamp i ett drömskt ljudlandskap när de tillsammans ger sig ut på turné. Med målet att fläta samman dessa båda entiteters musik, på samma sätt som vi andra flätar samman våra fingrar, råder en hyfsat fulländad symbios. Men när nyhetens behag har lagt sig är det svårt att se mellan fingrarna när stråk av tristess smyger sig på._dsc6673Mono
I Japan kring millenniumskiftet slog sig ett gäng musiker ihop för att konstruera ett instrumentalt landskap som taget ur en dramafilm. Den mjuka blandningen av orkestrala arrangemang, trolsk atmosfär och shoegaze är intressant och bjuder på en tung ljudmatta av hypnotisk karaktär. Toner som svävar över varandra fångas upp av mer avskalade gelikar. Det är inte konstigt att denna grupp har både nio framgångsrika album och en live-platta tillsammans med New York Orchestra i bagaget. Med finess och stilfulla arrangemang får de både ett och två huvuden att guppa i eufori. Men det finns en punkt där skon klämmer illa och det är i den repetitiva karaktären. Musiken känns fantastiskt uppiggande, i en halvtimmes tid. Därefter tycks det roliga ta slut och kvartetten återvinner samma toner och taktarter tills det är dags att tacka för sig.
Betyg: 6/10_dsc7080Alcest
Precis som sina japanska kollegor bildades franska Alcest runt millennieskiftet. Men medan Mono från början visste att det var symfoniskt och instrumentalt som gällde skrällde fransoserna på med renodlad black metal. Sedan kom helomvändningen och med en gnutta fantasi snickrades genren ”blackgaze” ihop. Något som bandet har valt att bygga majoriteten av sin karriär på. Med ett rykte om att göra det som aldrig har gjorts förut är det med besvikelse som en får konstatera att det absolut tidigaste materialet tyvärr har haft svårt att finna en plats i spellistan. Bandet i sig är en mindre gäspning och den trevliga ödmjukheten från medlemmarna blir lite… ja, nästan lite för snäll. På det sättet vinner Mono mången poäng eftersom de valde att stänga kaktuggarna och enbart förlita sig på sin musik. Med ständiga avbrott för mellansnack hackas den hypnotiska musiken upp lika illa som en sönderrepad grammofonskiva. Skicklighet i all ära men smidighet får Alcest bakläxa på.
Betyg: 5/10

Text: Cecilia Wemgård
Foto: Jolle Ingbrand

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.