Snowy Shaw- arbetsnarkomanen som inte nyttjar narkotika

1

11748687_10153079752161819_153767009_nTommie Snowy Mike Christer Shaw, även kallad Snowy Shaw, föddes den 25 juli 1968 i Göteborg och har sedan dess kommit att resa jorden runt med allt från King Diamond till Sabaton. Att 46-åringen har en gedigen meritlista är inget att förneka, få skulle bestrida att Snowy är en av de mest månfacetterade svenska hårdrocksmusikerna på marknaden. Med runt 25 år i branschen har göteborgaren sedan en tid tillbaka gått helt och solo och det är under eget namn som han nu ger sig ut på en mini-turné i Svea Rike. En turné som bland annat träffar Stockholms Göta Källare den 29 augusti och Göteborgs Trädgårn den 12 augusti. När vi via mailkontakt får tag på den beryktade mannen är det med göteborgshumor och rättfram ärlighet som mannen berättar om det som komma skall. Så hur mår han?

– Jo för fan, de é gött som satan, skriver multiinstrumentalisten och avslutar med ett utropstecken. Eller nu ljög jag väl, om jag ska vara helt ärlig. Jag är egentligen sönderstressad på grund av alla förberedelser samt allt fixande och trixande som måste styras upp inför min mini-turné. Och det lustiga är att vi inte ens spelat en ton. Vi planerar börja repa först nästa vecka.

Man skulle kunna tro att mannen är ute i sista stund med sina förberedelser, men sanningen är den att turnén sker mitt i en inspelning av mannens nya soloalbum. Något som han själv beskriver som något som han verkligen brinner för i livet och som dessutom var orsaken till att han bland annat valde att sluta i Sabaton. Drömmen om att fullt ut göra sin egen grej är stark vilket också har lett till ett hätskt arbetstempo för någon som påminner starkt om en glad arbetsnarkoman. 

– Eller som jag brukar saga; “my father was a hardworking alcoholic, I’m just a hard workaholic”. Tyvärr fungerar detta mindre bra på svenska, då jag inte nyttjar narkotika. Men precis som jag nyss hintade lite lätt om så är det monstruösa och minutiösa förberedelser att organisera och strukturera allt pratiskt inför dessa shower. Det är stora, komplicerade och dyra produktioner. Detta är ingenting som folk i allmänhet vare sig vill eller kan begripa vilken arbetsbörda det ligger bakom, och lika bra är väl kanske det…    

Vad jag är mest nyfiken på är hur du bygger upp och utformar detta spektakel. Du har ju lite av en fäbless för det teatraliska så kan du guida mig igenom dina tankegångar från start till slut?

– Det är alltid svårt att svara själv på hur man fungerar och tänker eftersom jag inte vet hur andras hjärnor fungerar, men det har blivit allt tydligare med åren att dom inte fungerar som min. Jag antar att jag alltid har haft något slags ”utanför boxen”-tänk samt livlig fantasi och ”Do It Yourself”- mentalitet. Därtill är jag inte speciellt rädd att göra fel och inte heller vidare mån att vara andra till lags. Bara jag själv är nöjd så är jag nöjd liksom. En bra grundförutsättning är att folk redan tycker jag är smått galen vilket ger mig fritt spelrum, säger Snowy skrattandes innan han fortsätter.

– Jag försöker att på något sätt genomföra det jag visualiserar och försöker att hitta praktiska lösningar på skiten. Även om det inte alltid finns resurser eller budget för att anlita proffs för att utföra det, utan jag får helt enkelt bygga dekoren eller vad det nu handlar om. Det kan dessutom vara svårare och mer tidskrävande att uttrycka verbalt den bild jag har i skallen. Då krävs det att mottagaren har liknande referensramar och synsätt som jag.

På tal om det teatraliska, är detta något du plockat upp under din tid hos King Diamond och Mercyful Fate? Eller är det bara något naturligt som växt fram sedan barndomen?

– Jag har aldrig själv reflekterat så noga över detta faktum utan jag hade väl turen och skickligheten att hamna med den typ av band som jag gillar. I början när jag höll på med mitt band Notre Dame fanns det väl några få som ville försöka påskina att jag bara red vidare på King Diamonds koncept. Vilket var helt fel och snabbt en attityd som ebbade ut av sig självt då det var tydligt att så inte var fallet överhuvudtaget. Jag själv hade aldrig ens dragit den parallellen trots de uppenbara beröringspunkterna. Saken är den att trots att King(Kim Bendix Petersen, sångare och skapare av King Diamond) är tolv år äldre än mig så har vi väldigt lika influenser. Detta är något jag i efterhand har förstått att jag delar med fler artister som till exempel Rob Zombie, nämligen influenser från 70-talets skräckrock kung nummer ett, Alice Cooper. Och i synnerhet då albumet Welcome To My Nightmare (1975), och dess scenframträdande. King har berättat hur han såg detta live i Köpenhamn 1975 medan jag 10 år senare hittade den på en videokassett som jag blev näst intill manisk av och spelade sönder.

– Än idag refererar jag till denna show som den absolut bästa liveshow jag skådat, trots att jag faktiskt aldrig såg just den på riktigt. Detta återknöt helt klart till min enorma fascination för skräckserietidningar, klassiska monsterfilmer och all mysrysarestetik från barndomen, så du gissade helt rätt. Jag kan säkert älta detta till leda men som 7-åring upptäckte jag KISS album Destroyer(1976) och efter det förändrades allting. Just den känslan av att kombinera musiken med det visuella slog ann hårt hos mig och har väl sedan dess varit min målsättning: att ha 100% på båda delarna. 

11756468_10153079751701819_1613536841_nJag tror att det var en och annan hårdrockare som drog på lyckans smilband när det annonserades att det blir en Memento Mori återförening med Messiah Marcolin(ex-Mercy, ex-Candlemassm.fl) och Mike Wead(Mercyful Fate, King Diamond, Bibelblack). Hur kommer det sig att detta sker först nu?

– Vi får ofta förfrågningar om detta från fans och saken har väl kommit upp på tal ett par gånger, men det har då inte passat in i livet för någon av nyckelmedlemmarna pågrund av andra åtaganden, familjesituationen eller liknande. Har man varit med och figurerat i så många band som jag har är det dock inget ovanligt att man får denna typ av frågor mer eller mindre regelbundet. Jag brukar oftast ta det med en nypa salt när fans vill att jag skall återförena eller gå tillbaks till något av mina tidigare band. Under en tre månader lång Europaturné med Therion under 2010 blev dessa frågor allt mer frekventa så jag kunde inte lättsamt nonchalera dem. Vi turnerade väldigt mycket under den svängen i Östeuropa och i länder som jag knappt ens hört talas om. Ändå kom massvis med hängivna fans och bad mig att återförena mer obskyra akter som Illwill, Memento Mori eller Notre Dame medan andra ville se mig bakom trummorna igen med King Diamond, Dream Evil eller Mercyfal Fate.

– Ja, det fanns alla varianter och hur jag än försökte skulle jag aldrig kunna tillfredställa alla, mig själv inräknat, eftersom jag dessutom inte är speciellt intresserad av att gå bakåt i utvecklingen. Jag vill ta mig vidare och anta nya utmaningar och äventyr. Men så en sen natt i december på en färja mellan Estland och Finland fick jag en snilleblixt. Varför inte baka ihop hela skiten under egen flagg, köra alla mina favoritlåtar med tidigare band och sedan ha gäster och medlemmar från dessa i mitt eget band? På så sätt kunde jag göra alla nöjda och glada, mig själv inkluderat. Ju mer jag tänkte på det desto mer fantastisk tyckte jag att detta koncept var och det fanns ingen gränser för vad man kunde göra. Därför sparkade jag igång detta 2011 efter ett välförtjänt juluppehåll. Jag försökte redan i detta skede få med Messiah som gäst, men han trilskades och satte sig på tvären och det är först nu efter han har sett min Live DVD/CD Snowy Shaw: 25 years of madness in the name of metal som han ville vara med på tåget. Åtminstone på giget i Stockholm där det blir en mindre återförening, om än tillfälligt för detta kommer knappast att ske igen.

Får man vara så fräck och fråga ifall man kan räkna denna turné som en guldkantad coversession i glada vänners lag?

– Precis som tidigare gig så består setlistan till ca 65% av låtar jag själv har skrivit helt på egen hand, medan övrigt i stort är material jag har varit involverad i och antingen turnerat land och rika runt på eller spelat in på platta. Om det då betraktas som ”covers” när jag då kör dem under eget namn tycker jag är ganska besynnerligt, och dessutom oväsentligt. Jag vill leverera en show och underhålla publiken, det är det primära. Jag ser mig främst som låtskrivare och producent i första hand och skulle med enkelhet kunna köra en 5 timmars show med nyskrivet osläppt material, men frågan är… Vem fan vill höra det liksom? Gemene man vill väl främst höra klassiker, hits och sådant som man redan har bekantat sig med. Så det vore för min del osmart att lägga alltför stort fokus på nytt material i nuläget. Dessutom är låtar som Whether With Or Without minst lika grymma idag som när jag skrev den 1993.

Förutom ovan nämna gästartister så kommer även Snowy att kompas av ett band som för tillfället går under namnet Snowy Shaw & The Star Spangled Banned. En grupp människor som oftast får hamna i skymundan för frontmannens galna upptåg. Något som de enligt Snowy knappast förtjänar då det besitter både musikalisk bredd och kompetens. Bandet består av trummisen Petter Karlsson(ex- Therion, Diablo Swing Orchestra), sologitarristen Mark U Black(Dream Evil, M.A.N), nytillskottet och multitalangen CurghA som även trakterar elbas, då Vikky Valkyrie numera satsar på återförenade thrashdrottningarna Ice Age. Men det slutar inte där och det är många hungriga munnar som ska mättas. I Stockholm kommer Snowy att få av både Niklas Isfeldt från Dream Evil samt Niklas Stålvind från Wolf. Götebrogarna får däremot celebert besök av halva upplagan av Mad Architects(Snowy trakterar andra halvan). Efter att ha gått igenom alla gäster som Snowy har rabblat upp blir plötsligt hans tidigare uttalande om monstruöst arbete förståeligt. Det är ett enormt maskineri av kugghjul och strängar som ska snurra i svenska konsertlokaler.

Vad är det egentligen som driver på dig? Du har inte någon form av ADHD som spökar

– Vem har inte någon diagnos i dagens läge? Själv är jag ganska säker på att jag har en hel drös bokstavskombinationer och det är jag faktiskt glad för, trots mina stora problem i skolan med inlärning, koncentrationssvårigheter, brist på intresse och att anpassa mig. Jag tror fan att det är en förutsättning för att orka med och våga köra på så här galet intensivt för något man faktiskt brinner för samtidigt som man skiter i allt annat. Tidigare innan denna hysteri i att diagnostisera folk hit och dit kallades det ofta för ”konstnärs själ” och det tycker jag låter roligare. Som sagt, det fanns inget namn eller mediciner mot detta när jag växte upp och jag har aldrig någonsin sett mig som ett offer. Jag kan givetvis ha fel, men jag vill tro att en stor del av problemet idag är att kids får itutat i sig att något är fel på dem och att de sedan använder detta som ursäkt för att slippa anstränga sig och faktiskt hitta en egen grej som de är bra på.

– Min närmaste omgivning skulle säkert uppskatta om jag rökte på eller lät mig medicineras för att släta ut toppar och dalar, och jag skulle säkert bli en mera harmonisk och loj som person. Men då hade inte mitt liv varit en rock’n’rollercoasterride på Tivoli Shaw, som min fru så pricksäkert och fint sammanfattade det.

http://www.biljettforum.se/sv/event/snowy-shaw
https://www.facebook.com/SnowyShawOfficial

 Text: Cecilia Wemgård

About Author

Skribent med fokus på recensioner och intervjuer. Rycker in som fotograf när tillfälle erbjuds och skriver även för Sweden Rock Magazine.