I hjärtat av Södermalm, Broder Tucks källare så håller den underbara klubben Dislocated till och där kan den som har tur (som i lördags 30/3 till exempel), få uppleva magi.
Har du någonsin varit på charterresa? Tänk dig känslan av att vakna upp bakissvettig i ett överhettat hotellrum, ungefär så känns det när värmen slår emot mig när jag går ner till Klubb Dislocated, en blandning av outhärdligt och underbart. Det enda logiska är ju att återfukta på samma vis som man gör vid sådana tillfällen, en oslagbar cocktail av coca-cola, vatten och öl.
Jag navigerar min väg mot scen, ett annat band plockar vant undan sina prylar och bereder väg för bandet jag är här för att se, 2 The Gallows.
2 The Gallows intar scenen till tonerna av Rockin’ all over the world. Något som inte kan kallas annat än fuldans syns nu här och var i klubben, charterkänslan blir alltmer ofrånkomlig.
Rockin’ all over the world har ebbat ut och en röst börjar räkna ner från 10, publiken har tystnat och vänt uppmärksamheten mot scen.
Bandet drar igång, högtalarna pumpar ut, Oh my god, I think i’m in Narnia,charterkänslan har ersatts av rå, jävla metal och jag är lyrisk från första stund (och andra med mig), Sveriges just då mest taggade fan skuttar runt som en skadad gräshoppa vid scen, snacka om att bandet vet hur man levererar.
Sångare Ken Heikelberg, är ett monster, efter att vrålande ha fallit ner på scen, pressar han en förvriden näve mot hjärtat. Han verkar i det närmaste tillbe sig själv, allt medan han lägger en gedigen grund för framtida whiplashskador.
Förmodligen föddes merparten av 2 The Gallows under någon random jävligt fet spelning. Grabbarna har det här i blodet.
Bandet föjer upp med VIP och jag slås av hur vackert det är när sångare nummer 2, Stefan Melin Rydfalks röst hittar sin väg fram bland skrik och galna gitarrer, som sammet i ett vulkanutbrott.
My pocket hurts and my shoes are empty drar igång, Ken höjer högtidligt sin sko i luften och eldar på en publik som sedan länge nått kokpunkten. Musiken är fantastiskt och man får trängas vid scen.
Det är svårt att tro att bandet bara spelat tillsammans i något år.
Christoffer Dahlén behandlar sin bas som en boxningssäck gjord av ädla material, våldsamt, passionerat och ömt. Det är fint, fint som snus.
Det är svårt att förklara en känsla som den som infunnit sig under denna spelning, 2 The Gallows är den typen av band som kvinnor om några år kommer flasha sin byst för och kasta oanständiga underkläder på. Så mycket testosteron.
Att inte spasma loss under 2 The Gallows spelning är som att försöka hitta en fast punkt under ett jordskred (det går alltså inte).
Den enda i hela lokalen som håller sig någorlunda lugn är bandets trummis David Hultin som självsäkert slår på trummorna samtidigt som han verkar ha, precis allt under kontroll. För mig som åskådare framstår han som en rulle silvertejp, han kan fixa allt.
Bandet avslutar spelningen med den något whiny Nobody cares about your facebookstatus.
Som avslut tackar bandet ljudtekniker, andra band, publiken och oss i CIU. Smart drag, vi faller så lätt för smicker.
För er som gillar bra musik håll utkik efter 2 The Gallows nästa spelning och framtida album. 2 The Gallows måste upplevas, gärna fler gånger än en.
Bäst: Det magiska scenspråket
Sämst: Spelningen var alldeles för kort
Betyg: 9/10
