Datum: 2015-05-05
Dubbletter i doom? Ja, när både Finland och USA bjuder till med akter från genrens toppskick kan det inte bli annat än en succé. Och även om kvällen är långsammare än en begravningsmatch på halvfart är det i känsla och styrka som banden växer.
Profetus
Finska Profetus är den arketypiska representanten för funeral doom metal. En genre som tar den redan långsamma doom metallen och saktar ned den två varv till. Som i slow motion besjunger den finska kvintetten det sorgsna vemodet och med tre gitarrister skapar de en vacker men ändå undergångstinn ljudbild. För det är också där bandets styrka ligger. Istället för en explosionsartad urladdning är musiken en emotionell resa med bombastiska orgelarrangemang uppbackat av trummor vars tryckvåg slår hjärtat ur sin rytm. Det sägs att livsgnistan och kampvilja krävs för att överleva. Men när Profetus i sin nakenhet blottar struparna handlar det snarare om att våga bejaka döden. I vanmaktens mörker lyfter deras seansartade musik och trollbinder publiken. Inte gör det saken sämre att de med sin simplistiska framtoning, där den största källan kommer från ett dussintals gravljus, skapar något så grundläggande djuriskt. Som ett mörkrets urdjur bjuder de upp på en filmiskt drömsk resa som är lika tidlös som uråldrig.
Betyg: 7/10
Bell Witch
Medan kvällens första akt stoltserade med tre gitarrister och noll basister gör Bell Witch raka motsatsen. De skalar av allt utom en bas och ett trumset. Bakom det första står Dylan Desmond och vrider strängarna ur led medan has klara stämma ljuder i lokalen. Bakom det andra sitter Adrian Guerra som kombinerar själsfullt bankande med gutturala vrål. Med sitt andra album, Four Phantoms (2015), dagsfärskt i bagaget bjuder jänkarna upp till något som snarast kan liknas vid en sakta inkommande tsunami. Det är fler än undertecknade som slås av hur denna duo lyckas skapa en ljudbild värdig en orkester. Det är stort och mäktigt, nästan lite av en naturkraft i sitt esse. Samtidigt är det själsligt jordiskt. Att duon ger det där lilla extra när de för första gången beträder Svensk mark är uppskattat. De tappra själar som dock försöker sig på att headbanga får dra ned på tempot tills det snarare liknar ett tribalt gung. Men vem kan klaga när musikernas växelsång består av så tvära kast att de lyckas bygga upp ett strikt ramverk men med ett oändligt djup. Deras musik är lite som kvicksilver. Knyt din hand och det rinner genom dina fingrar men håller du handflatan öppen ligger den kvar, och hade Bell Witch varit politik hade deras pamfletter varit i nattsvart granit.
Betyg: 8/10
Foto och text: Cecilia Wemgård
