”Nu sätter jag på mig lurarna och lyssnar på Bodom.”
”Det gör du helt rätt i.”
Ovanstående meningsutbyte står jag och sambon för. Nyårsdagen är här, med eventuell baksmälla och mer eller mindre allvarliga nyårslöften. När jag skrapade ihop alla halvhjärtade intentioner om mer grönfoder och mindre stillasittande, nya upplevelser och fler utmaningar, avbröt sambon mig. Vårt 2015 har på många sätt varit ett oerhört ansträngande år och i takt med att advent, jul och mellandagar runnit förbi, har vi insett att såhär kan vi inte fortsätta. Det får vara någon jävla måtta på allvaret, stressen och det eviga kämpandet på alla plan samtidigt. Vi är introverta nördar. Slitna, otränade och slappa nördar som trivs allra bäst när böckerna är många, tv-spelen långa och hårdrocken stänger ute världens dumhet. Just det påminde sambon mig om nyss.
Jag avskyr årsbästalistor, men att Children Of Bodoms I Worship Chaos hör till förra årets höjdpunkter i mitt skivställ är ingen hemlighet. Mörkt, ettrigt och morrande. Få överraskningar, men å andra sidan hör jag till den sortens människor som glupskt norpar åt mig de välkända bitarna i chokladasken och skeptiskt studerar innehållsförteckningen över nykomlingar. Bland de nya läckerbitarna återfinns Keep Of Kalessins Epistemology och två magnifika spelningar med Candlemass och Behemoth under regnkyliga Metallsvenskan. Det är sådant jag vill samla under minnets kupa, vila mig emot och hämta energi från när jag blir trött på mänskligheten. För närvarande är den tröttheten minst sagt omfattande.
Skulle vi kunna göra en kraftansträngning under 2016? Inte i löparspåret, på jobbet eller i skolan. Inte i replokalen, i studion eller på redaktionen. Utan på nätet. Jag har för första gången sedan jag förstod innebörden i ”jag håller inte med” börjat välja bort diskussioner. Jag orkar inte längre. Det finns tillfällen då man ska argumentera för glatta livet – och tillfällen då man måste få stänga av, skita i vem som får sista ordet och välja bort vissa strider. När jag går i säng efter en dag och inser att den har bestått av nittio procent måsten och kommentarsfält, fem procent vila och fem procent oro inför morgondagen så betyder det att något är åt helvete fel.
Inget jobb, inga samhällsdebatter och inga äckelpräktiga nyårslöften med inbakade skamkänslor över ett allt annat än perfekt liv är värt förlusten av det introverta nördandets ljuvligheter. När de kommande 365 dagarna är över vill jag inte minnas ändlösa diskussioner, sorgliga dödsfall och oro över världens tillstånd. Faktum är att jag tänker unna mig att vara riktigt hoppfull och naiv såhär på årets första dag. Om ett år vill jag höra folk prata om hur 2016 var året då efterlängtade skivsläpp och fantastiska spelningar, kämpande nykomlingar och rutinerade legendarer fick de mest allvarstyngda och gråblaskiga dagarna att skimra i guld.
Text: Julia Gill
Foto: Flickr
