Göteborgsbaserade Vampire är death metal av sin helt egna klass. Trots rötterna i den äldre skolan med band som Mercyful Fate, Bathory och Possessed, uppstod 2011 ett särpräglat men ändå övertygande koncept. Detta absorberades direkt av en hungrig undergroundpublik. Vid 2011 må detta uppsving ha skett 20 år för sent, om det inte vore för musikens tidlöshet. Efter att festivalen Howl From The Coffin, döpt efter ett av debuten Vampire’s (2014) spår, arrangerades under sommaren 2016 släpper kvartetten nu uppföljande With Primeval Force. Med den en debut, som lät som självaste vrålet från likkistan, sökte kvartetten en luftigare utomhuskänsla inför den kommande fullängdaren. För en musikkreatör är detta en naturlig vändning i ens konstnärliga process, förklarar sångaren Lars ”Hand Of Doom” Martinsson från sitt hem i Göteborg denna stillsamma eftermiddag.
– Ibland känns vissa saker mer attraktiva och därför värda att lägga mer energi på. Till skillnad från debuten, där jag gjorde ungefär hälften av musiken, har vår gitarrist Joel Pälvärinne stått mest för det mesta musikskapandet på With Primeval Force. Jag har denna gång varit med och arrangerat låtarna istället och därför har jag kunnat fokusera på texterna. Eftersom jag inte är så bra på att spela gitarr blir mina låtar rätt fula och krokiga, trots att det finns harmonier och stämmor i dem. Det är bara på Knights Of The Burning Crypt jag har varit med och skrivit musiken. Den bygger på gamla låtidéer från våren 2013 och är möjligtvis den låt som låter mest old school. Gitarrspelet är utvecklat, vilket delvis bygger på att låtarna är mer komplext skrivna. När jag gör musik är jag alldeles för otålig för att gå och fila på allt. Många av riffen på första skivan slängde jag ihop samtidigt som jag satt och kollade på tv med halva huvudet avstängt. Det som tar tid och energi är att komma överens om vilka riff som ska vara med och i vilken ordning de ska komma. Joel är mycket mer uthållig, målmedveten och självkritisk. Då blir resultatet mycket bättre. Det har öppnat upp mina öron för vår musik, vilket är stimulerande för mig.
Blev texterna mer välarbetade till följd av detta?
– Det stämmer. Jag har bland annat strävat efter att ha ett ganska brett och elegant vokabulär i texterna. Det ska inte nödvändigtvis vara det första man tänker på men jag har vänt och vridit på det. Det har varit en skrivprocess. I skolan lär man sig att skriva ett utkast och låta det vila i några dagar för att sedan gå tillbaka och ta ut det som man själv tycker är hållbart. Enligt mig har detta arbetssätt förbättrat den färdiga produkten. Sedan är de förstås death metal-texter och inte några poetiska mästerverk. I jämförelse med det jag skrivit tidigare, föredrar jag om det finns ett mer genomtänkt djup.
Har du exempel på någon låt där du har använt dig av ett annorlunda arbetssätt?
– Det finns en låt där jag själv inte har skrivit texten. Istället har jag styckat upp och arrangerat om en bit ur John Miltons diktverk Paradise Lost från 1600-talet. I den finns en passage där Satan kommer upp ur helvetet med alla sina demoner och utkräver hämnd på värdsaltet. Då har han med sig massvis med gestalter från olika kulturers mytologier, till exempel den kvinnliga demonen Skylla från grekisk mytologi Jag har alltså tagit den biten, klippt och klistrat tills det har gått att sjunga den. Det är ingen annorlunda källa, mer en annorlunda arbetsgång. Joel var förvånad över hur sjungbart det blev i slutändan. Det låter ungefär som de 90-tals black metal-skivor vi lyssnade på i unga tonåren. Att texten inte är ultimat för ändamålet så att man nästan får skarva och stångas med den för att det ska kunna sjungas. Bristen på rytmisk finess gör att det låter väldigt 90-tals black metal. Tidigare har jag varit så pedantisk med rytmen och att allt ska stämma hela tiden. Denna gång är det lite lagom dåligt och det är jag väldigt nöjd med.
Det har också skett en markant skillnad i ert val av omslag. Berätta mer om det.
– Omslaget ska mest spegla den här utomhuskänslan och den här rymden som vi vill kommunicera i flera av låtarna. Vi sökte något naturromantiskt, elegant och luftigt istället för fuktigt, mörkt och trångt. Det representerar hela grundtanken och vad vi sysslar med. Kontrasten mellan den civiliserade stadsmänniskans tillvaro och den vilda naturen, det man kan se, ta, lukta och känna på respektive den verklighet som inte låter sig visas. Det är en bild på ett eldsprutande monster på en bergstopp, vilket egentligen är väldigt banalt, men det speglar också en slags tematik i black och death metal. Det mystiska och det tilldragande i det som vi inte vet någonting om. Bonuspoäng om det händer i skogen, säger Lars med glimten i ögat.
Människans naturromantiska drag är inget märkvärdigt enligt Lars. Med rötterna i en subkultur där naturdyrkan står i centrum för all dess estetik, menar frontmannen att naturen kan upplevas med enkla medel.
– Vi är väl inte mer naturmänniskor än någon annan. Det är faktiskt rätt vanligt att folk i black metal-scenen inbillar sig att de är naturmänniskor. Sedan orkar de egentligen inte vara det genom akt och handling utan mer genom sin charm, vilket förstås inte är något att klaga på. Det är en relativt normal effekt av att man lever ett liv i moderniteten där man inser att man är ganska otillräcklig men ändå har något sorts spring i benen som man inte får utlopp för i sitt vardagsliv. Längtan till naturen är ett naturligt uttryck för känslan av missnöje. Utöver det tycker jag givetvis om att vara ute i skogen. Man behöver inte gå ut dit för att göra onda eller demoniska saker. Det kan räcka med att åka snowboard, som jag gjorde för några veckor sedan. Det är härligt att använda kroppen på ett sätt som man inte är van vid, att det är en fartkänsla och att man tömmer huvudet. En annan naturupplevelse kan vara att komma till platser som man inte skulle besöka annars. På det viset kan man säga att jag är en naturmänniska och det har jag mina föräldrar att tacka för. De har alltid uppmuntrat mig till att vara ute i skogen och göra saker som är gratis och som man inte behöver någon utrustning för att njuta av. Att grilla korv kan vara en kick i sig och det kostar ingenting mer än självaste korven.
Alla heliga ting är tre, åtminstone när det gäller framkallandet av Vampires karaktäristiska klanger. Kanske har detta varit avgörande för bandets erkännande både inom och bortom undergroundscenen.
– För oss föll vårt sound ganska naturligt på demon men för att bryta ner frågan kan jag peka ut tre komponenter som utgör vår musik. Den första är att vi inte stämmer ner gitarrerna, de ligger i en vanlig standardstämning. I death metal är det annars vanligt att stämma ner gitarrerna. Den andra är att vi har gjort låtar med en medveten struktur. Låtarna har i princip pop/rockformer. Det finns ett logiskt upplägg mellan låtarnas olika delar. Troligtvis har jag varit den drivande parten i att det ska vara maximal tydlighet och att låtarna ska kännas uppenbara första gången man hör dem. Den tredje faktorn är att det är black metal-sång på det som i övrigt låter death metal, vilket inte är så vanligt. Eftersom jag har en black metal-bakgrund, präglas sången av den. Det gör att det blir mer äckel och plåga än i den, jämfört med mycket annan death metal. Detta var dock ingen strategi vi hade i vårt utgångsläge. I regel skriver man musik som man själv konsumerar. För att summera; Metallicastämning, tydliga popstrukturer och black metal-sång med Elvis-effekt är det som utgör Vampires sound.
Detta hopkok må låta lättfattligt men ändå krävs det en ryggsäck av kunskap och en rutin av utforskande. Att vara nyskapande utan att bli pretentiös är en balansgång.
– Jag vet inte direkt om det har ett egenvärde i att dra upp en massa hemliga referenser som har inspirerat en, mer än att det låter bra i intervjuer. Det finns en mängd olika tillvägagångssätt att nå fram till målet. Personligen har jag en ganska bred musiksmak och lyssnar därmed på väldigt låtorienterad musik. Några exempel är glamrock från 70-talet som Gary Glitter, T-Rex och Roxy Music vilket gör att det såklart får ett fäste om man tycker att sådant är tufft. Å andra sidan kan jag medge att ju fler olika saker man lyssnar på, desto mer flexibel och nyanserad blir man i sitt eget musikskapande. Med vissa band kan man direkt höra att de endast har lyssnat på exempelvis Obituary och Deicide. Om man gillar att skriva är det samma sak som gäller. Det räcker inte med att bara läsa sin favoritförfattare utan man bör även läsa en dagstidning, poesi, telefonkatalogen och allt man kommer över för att bli en flexibel språkanvändare. Musik, text och komposition har mycket med varandra att göra, det är väl någon sorts universalkunskap.
Text: Jill Wrethagen
