Datum: 2015-03-28
Ju fler kockar desto sämre soppa? Inte alltid, men nog är det i mångt och mycket en chansning när en arrangör plockar hela sex band till att spela under en enda spelning. Speciellt när alla lirar någon form av death metal och därmed riskerar att mätta lyssnarens trumhinnor. Kvällen till ära bjuds det på musik av den tyngre skolan. Inledande Disrupted kan mest liknas med en blandning av uttjatat gubbdöds och kött-och-potatismos metal toppat med ett ganska lamt bett. Inget man inte hört förut och tyvärr inget som faktiskt väcker någon form av merintresse. De går rätt så obemärkta förbi båda hos undertecknade och publiken.
Gorgonaut må vara kvällens färskaste akt men visar redan från start att det finns mer i bagaget än vad åldern förtäljer. Även om diskografin inte innehåller mer än demon The Foul and the Feral(2014) så lyckas de utan problem fylla ut spellistan med allehanda material. Deras death metal levereras med ett ilsket piskande och ett tackfast travande som sätter hög lägsta standard för övriga akter.
Det tog elva år för trion Dead Awaken är släppa sin debut Where Hope Turnes Dripping Read(2013). Och det känns som om det tar lika många år innan bandet går av scenen. Även om sångaren och gitarristen Jörgen Kristnesen brölar med ett sådant djup att Hin Håle funderar på vem som brakar loss i taket ovan så faller grabbarna på det enformiga malandet. Jag hör musik men jag hör inga låtar utan bara brutal death metal stöpt ur gjuteriets dussinform. Istället är det trummisen Mats Blyckert som står för det mesta av underhållningen med ansiktsuttryck som mer påminner om ett begynnande slaganfall.
Skruvat, punkigt och med en aningens originell kombination av crust och death metal är Bombs of Hades det band som utan tvekan plockar hem förstaplaceringen. Medan mycket av kvällens tidigare (och även senare band) drunknar i den grova problematiken med noll distinktion mellan låtarna levererar Bombs of Hades något som faktiskt svänger. Med en sprucken basslinga som tagen från Venom och Motörheads glansdagar presenteras varje låt i ett njutningsfullt kaos. Här är det ingen idé att försöka sig på en djupare analys utan här är det bara till att njuta, svinga hårmanen och gunga med fronten av högaktiva åskådare.
Crucifyre må bjuda på en trevlig scenshow men i ärlighetens namn är det ju faktiskt bara deras ”one hit wonder”, Hail Satan, som faktiskt är något att hänga i granen. En låt med en så simpel allsångsrefräng att den är lika genial som den är trivial. Lika segstartat är det för huvudakten Centinex som trots sin bitiga attityd levererar en bit under den nivå de brukar ligga på.
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Sandra Thulin
Fler livebilder från kvällen hittar ni här – LÄNK
