Datum: 10/4 – 2016
Att italiensk skräckfilm är något utöver det vanliga är det nog ingen som kan ifrågasätta. Med en mörk atmosfär, oftast en förvirrande handling, djup mystik och särartad filmmusik står detta fenomen ut som en epitet för sig själv. Likaså har Italiens doom metal-scen kommit att ta inspiration ifrån detta. Med avstamp i 80-och 90-talet har band så som Death SS, Paul Chain, Black Hole, Sacrilege, Zess, Malombra och Cultus Sanguine trollbundit sin publik. Kvällens två italienska akter är från samma era och samma skola, och under namnet ”The Lords of Dark Sound”, intar Epitaph och Abysmal Grief Södra Teatern.
Epitaph
Epitaph föddes ur askan av trummisen Mauro Tollini och basisten Nicola Murraris band Black Hole år 1987. Men att det skulle ta nästan två decennier att släppa debuten Crawling Out of the Crypt(2014) var nog varken fansen eller bandmedlemmarna beredda på. Kvällen till ära är det endast en handfull människor som har lyckats hasa sig ur soffan och tagit sig till lokalen. Ett faktum som är beklagligt då det bjuds på doom metal utöver det vanliga. Som en galen alkemist far sångaren Emiliano Cioffi runt både på scenen och bland publiken. Ena stunden tar han med uppspärrad blick och värmer en röd vätska i en glasflaska. Andra stunden vaggar han en handduk ömt som om det vore ett litet spädbarn han höll i sina armar. Allt medan bandets dödskalle till rekvisita blänger blodrött på publiken. Det är svårt att avgöra om Emiliano är genialisk eller bara excentrisk, kanske balanserar han på en hårfin gräns mellan båda. Med sin berättande framtoning förhöjer han dock tjusningen med Epitaphs musik till sådana nivåer att det kittlar härligt längst ryggraden.
Betyg: 7/10
Abysmal Grief
Abysmal Grief har hållit undergroundens fackla högt sedan de 1996 valde att gå i Paul Chains fotspår med keyboardstinn doom metal av mästerlig kvalité. I år firar de sitt tjugoårsjubileum som ambassadörer för italiensk mystik och deras ockult rituella avantgardism har bara vuxit sig starkare. Med kraft och intensitet intar de en scen som smyckats med begravningskransar, dödskallar, ljus och madonnabilder som gråter blod. Allt medan sångaren och keyboardisten Labes C.Necrothytus rått skrattande intar sin predikstol. Som en galen präst står han höjd över publiken och förtydligar att detta är en mässa som har gått åt helvetes fel… bokstavligt talat… den fräna doften av brinnande föremål och det ihållande användande av rökmaskinen har snart svept in lokalen i en tät dimma i takt med sångarens narraktiga vrål. Lägg sedan till låt efter låt av exemplarisk atmosfär och du har en spelning som tagen ur en annan dimension. Som en Dario Argento-film på heroin både fängslar och förvirrar Abysmal Grief sin publik under denna osaliga afton.
Betyg: 9/10
Text och foto: Cecilia Wemgård
