.jpg)
Jag tillhör den generationen som i princip växte upp med Refused på det glada nittiotalet och var i det närmsta besatt av skivorna ”This Just might be… the Truth” och ”The Shape Of Punk To Come” som rullade i dåtidens taskiga skivspelare. På väg till skolan satt jag på bussens dammiga säten, inhalerade den kvalmiga luften och hängav mig till min freestyle som öppnade en kavalkad av misshandlade trummor och Dennis Lyxéns hesa stämma. Inte konstigt att jag var snabb ut för att åka till skolan.
När Refused sedermera lades ner 1998 var det med vemod jag insåg detta faktum vilken i sig blev kortvarig eftersom The (International) Noise Conspiracy ersatte Refused i skivspelaren. Jag har alltid gillat Lyxzéns scenkreativitet och det sound som alltid blir resultatet i hans samarbete med David Sandström (Även ifall David inte var en del av TINC).
Med en stor portion förväntningar såg jag fram emot att möta AC 4, Dennis Lyxzén, David Sandström, Kalle Backman och Jens Nordéns senaste projekt. Det ryktades långa vägar att AC 4 var ett energiskt livéband med fartfylldhet, energi och skoningslöshet som signum. Att de dessutom skulle lira på nedervåningen på Sticky Fingers var en fingervisning om hur bra detta faktiskt kunde bli; fredag!, ett gäng öl!, intimitet!, och brutal hardcore leverat på en våg av 70-tals punk!
Resultatet då? Jag har sett Lyxzén ett antal gånger i olika bands skepnader likaså David Sandström och egentligen aldrig sett dem misslyckas (även ifall jag inte gillade David Sandström & Overdrive). Inte heller blev jag besviken denna kväll. De levererar ett skitigt men ack så skönt hardcore/energipunk – sound som manar folket att röra på benen. Energin ligger likt en dimma över folket och scenen som i sig exploderar från och till med äkta brutalitet som river i kroppen.
Att Dennis fortfarande säger sig vara ett, ännu idag, stort fan av Minor Threat är nästintill genomskådat. Att stå stilla och dricka sin öl är bara det i sig en utmaning när musiken och ljudet lyfter. Jag gillar det. Den egentliga problematiken med AC 4 är att det i princip är omöjligt att inte förknippa killarna med Refused, och är man en gammal nostalgiker och hängivet Refused-fan så blir det svårt att vara helt objektiv. Musiken är vad man kan förvänta sig men imagen känner man igen, grytan av folk känner man igen och den underbara känslan av skränande instrument och röster ger gåshud enda ut till, den en gång bussittande sätesmuskeln!!
Christoffer Hedman
Rockchef Göteborg
