Album: The Cult – Choise Of Weapon enligt Viktor Skatt
Cooking Vinyl, Black Lodge Records
Release: 2012-05-18
.
Brittiska The Cult är aktuella med sin nionde platta Choise Of Weapon, den första fullängdaren på fem år. 2009 gick frontmannen Ian Astbury ut och klargjorde att bandet inte skulle släppa fler skivor, utan skulle satsa på lite mindre släpp framöver.
Efter två EP-släpp är det trots det dags för bandet att släppa ännu en fullängdare, producerad av Chris Goss och legendariske Bob Rock.
.
Första låten Honey From A Knife bjuder på skönt tuggande verser, medan refrängerna är melodiösa och catchiga. Under solot låter det lite som ett Hellacopters som försöker lira mer primitivt åt Stooges-hållet.
Elemental Light leder in oss i en mystisk drog-dimma där The Doors är en stor inspiration, fast med en modern pampighet. Ian Astbury står för en väldigt övertygande och själfull insats bakom micken, det behövs oväntat få lyssningar för att låten ska sätta sig. Ett behagligt flow genomsyrar låten.
.
The Cult fortsätter leverera musik som är väldigt svårt att sätta en etikett på, i The Wolf finns 70-tals Led Zeppelin-vibbar som tillsammans med ett stundtals grunge-aktigt groove bildar en fullt potent men inte superintressant låt.
Vemodet och den dystra romantiken i Life > Death ger plattan ytterligare en nyans, det är en fin blandning mellan hårt, flummigt och djupt. Billy Duffy får gott om utrymme att leka loss på i denna 05:33 minuter långa låt, vilket uppskattas av undertecknad.
Vissa delar i versen får mig att tänka på Mr. Crowley med Ozzy Osbourne, lite kul!
.
Singeln For The Animals finns redan för lyssning via sociala medier sedan tidigare och det är enligt mig ett bra singel-val. Svängigt, catchigt och jäkligt rätt på, lite som Stooges med små Turbonegro-inslag.
Amnesia börjar med ett Zeppelin-häng i trummorna, för att sedan gå in i en helt spikrak vers med coolt gitarrsound som bara den.
Refrängen är ganska ointressant, och låten känns som något av en utfyllnadslåt.
.
Wilderness Now inleder med ett drivande piano innan en drömsk vers tar vid. Låten bygger upp för refräng, men det kommer aldrig riktigt något. Gitarrslingorna i de långa bryggorna är dock snygga och Ian sjunger om hur döden går precis bredvid honom i en dröm han inte kan vakna ifrån. Riktigt så illa är inte min känsla när jag hör låten, men spåret är inte världsomvälvande.
En låt som skulle kunna gå hem hos den stora massan är Lucifer, en Hendrix-svängig historia med en kommersiellt gångbar refräng där John Tempesta svänger på bakom trummorna till Billys stora gitarrljud.
.
A Pale Horse får mig direkt att tänka på bandet Clutch men när den väl kommer igång är de tankarna som bortblåsta. Återigen väldigt svårplacerad låt, men den pumpande basen och de lekande gitarrerna räddar behållningen i denna halvtjatiga låt.
Skivan avslutas med låten This Night In The City Forever. Ian ikläder sig en Jim Morrison-kostym och hans stämningsfulla sång ackompanjeras av en mörk gitarr-arsenal. Billy lägger lager på lager med orientaliskt sitar-aktiga sound, ekande plock, ringande ackord och solon som bidrar till en stor del av stämningen. Detta är ganska genomgående på plattan, men här känns det som att det når sin peak.
.
Skivan har en del starka låtar, vissa som sätter sig omedelbart och vissa som tar lite längre tid att jobba in.
Själv hade jag önskat att plattan hade varit lite mer lättsam på sina ställen, men som helhet så funkar den bra för ändamålet så som den är.
.
Bäst: Elemental Light
Sämst: A Pale Horse
Betyg: 6,5/10
.
/Viktor Skatt
.
