Datum: 2014-11-15
Alcest
Franska Alcest står ansvariga för att värma upp publiken inför vad som komma skall. Med rötterna i black metal har bandet gjort en helomvändning och är idag ett post-metal enmansprojekt av frontmannen Neige (Sång, Gitarr). Kvällens spelning är dominerad av musik från de två senaste plattorna Shelter och Les Voyages de I’Âme, vilket innebär att vackra toner och lugna takter tar plats före hårt riffande och gutteralt sjungande. Det finns underlag till varför fokus hamnar där, bandet gör sig klart bättre i dess senare inkarnation. Glansnumret Là Où Naissent Les Couleurs Nouvelles må innehålla en del skrik, men den skapar en känsla av desperation snarare än aggressivitet vilket bygger på atmosfären. Tyvärr finns det en del problem som kan skyllas på kvällens ljudtekniker. Genom den knappt 40 minuter långa spelningen är ljudbilden mycket skakig. Inledande Opale låter förskräcklig med både rundgång som ringer och en allmänt dålig mix. Spåret som jag hoppas på ska bli spelningens höjdpunkt, Autre Temps, tappar mycket då sången är nästan helt frånvarande i ljudbilden. Bandet klarar sig i och för sig ganska väl som ett instrumentalband, men att inte höra en av grundpelarna i musiken är oförlåtligt.
Bäst: Là Où Naissent Les Couleurs
Sämst: Ljudbilden
Betyg: 7/10
Setlist:
1. Opale
2. Là Où Naissent Les Couleurs
3. Autre Temps
4. L’eveil Des Muses
5. Percées De Lumière
6. Délivrance
Opeth
Att säga att jag är sjukt taggad inför Opeths spelning är lite av en underdrift. Det nu legendariska Stockholmsbandet har bevisat flertalet gånger att de förtjänar sin plats bland Sveriges metalelit. Behöver jag därför ens nämna att kvintetten levererar en förstaklassig konsert i sann Opeth-anda?
Med den purfärska skivan Pale Communion i bakfickan gör bandet entré till tonerna av plattans introlåt Eternal Rains Will Come. Utan avbrott följer Cusp of Eternity som möts av publiken genom ett vrål av välbehag. Jag uppskattar däremot att bandet inte bara spelar de nya låtarna. Under den drygt två timmar långa spelningen kastar sig bandet mellan dåtid och nutid. Totalt sätt avverkas låtar från alla album förutom debuten Orchid. Den nya plattan må stå för det största låtbidraget med hela tre låtar, men det är gör inget eftersom musikerna väger upp med både gamla klassiker och ovanligare bidrag till setlisten. Advent var ett oväntat men mycket uppskattat låtval från de tidiga åren. Grädden på moset är däremot klassikern The Grand Conjuration som låter både publiken och bandet att släppa loss. Men vilken Opeth-spelning skulle vara komplett utan Deliverance som avslut, ett spår som resulterar i kvällen enda moshpit.
Jag blir alltid lika förundrad över vilka duktiga musiker kvintetten består av. Speciellt imponerande är gitarristen Fredrik Åkesson och keyboardisten Joakim Svalberg. Dessa två agerar bakgrundssångare utöver deras respektive instrument. Mycket av bandets musik, speciellt från de två senaste plattorna, använder sig av stämsång. Bra stämsång med en ensam bakgrundssångare är sällsynt i sig, att Opeth då spikar stämsången med två stycken vokalister höjer kvalitén avsevärt. Men man ska inte glömma bort frontmannen Mikael Åkerfeldt. Det är enkelt att höra varför många sångare nämner honom som en stor inspirationskälla. Ena sekunden sjunger han åhörarna till söms med sin vackra stämma och den andra ger han dem mardrömmar med sina djävulsryt. Allting samtidigt som han håller sig coollugn och ödmjuk. För att lätta upp lite på stämningen driver han ofta med publiken och den typiska hårdrocksstereotypen. Ett publikfrieri som passar bra till ett man som verkar ta sig själv oerhört oseriöst.
Bäst: The Grand Conjuration
Sämst: The Moor
Betyg: 9/10
Setlist:
1. Eternal Rains Will Come
2. Cusp of Eternity
3. Bleak
4. The Moor
5. Advent
6. Elysian Woes
7. Windowpane
8. The Devil’s Orchard
9. April Ethereal
10. The Lotus Eater
11. The Grand Conjuration
12. Deliverance
Text: Markus Lassus Bjälnes
Foto: Johan Bäckström
Fler bilder hittar du här.
