28/1 – 2012
.
Glamour Of The Kill
Först ut i detta generösa turnépaket är brittiska Glamour Of The Kill, som tack vare att de har inslag av modernare toner i sin uppenbarligen 80-tals inspirerade metal passar in i detta paket av metalcore. Tack vare den karismatiske frontmannen Davey Richmond lyckas de fånga den halvtomma lokalen, han bryr sig det minsta om att hälften av de betalande besökarna verkar vänta med att dyka upp först efter detta bands spelning.
Glamour Of The Kill står för en klart godkänd spelning, och det är band som ser uppriktigt nöjda ut när de stiger av Klubbens scen. Det har gått fort, det har varit tight, det har varit svängigt och bandet har genomfört sin uppgift; att värma upp publiken.
Betyg: 8 / 10
.
iwrestledabearonce
Bandet med det minst sagt märkliga namnet får ofta kritik för att de enbart har kommit såhär långt eftersom de får uppmärksamhet för att ha en flicka på sång.
Denna kritik är, i mitt tycke, åt helvete fel. Även om vi skalar bort sången och lyssnar på den The Dillinger Escape Plan influerade musiken, där det varvas både tunga breakdowns, mäktiga skalor och märkliga jazzkomp, så märker vi rätt snart att det finns mycket talang i detta gäng. Om Glamour Of The Kills musik var rakt på sak så är detta raka motsatsen.
Dock är det sångerskan Krysta Cameron som står för den kvällens starkaste insats. Med ett register som spänner sig över… Ja, allt, så är hon en sångerska i världsklass, oavsett om det skulle röra sig om brutal dödsmetall eller om hon skulle stå på ett sunkigt jazzhak.
Att bandet dessutom far omkring på scenen som om de vore besatta gör att det aldrig heller blir tråkigt att titta på. Sammantaget så är detta en av de häftigade livebandsupplevelserna jag har varit med om.
Betyg: 9 / 10
.
We Came As Romans
Kvällens första headliner har byggt upp en trygg fan-skara i Sverige. Med sin lite poppigare metalcore har de visat, åtminstone på skiva, att de kan vara ett band för framtiden. Större delen av besökarna på Klubben tycks vara här för att se just We Came As Romans.
Tyvärr måste jag meddela att bandet får problem redan vid start med ljudet, och genom hela spelningen tvingas bandet kämpa mot ett dåligt ljud. Pojkarna på scen gör ändå sitt bästa för att hålla igång publiken, både med sin enorma energi men också med sin utstrålning. Dock kommer det ofta grötiga läten ur PA-systemet, särskilt under de gånger som de bägge sångarna Joshua Moore och David Stephens sjunger samtidigt. Dessutom blir det, trots den enorma energin, mot slutet alldeles för stelt på scenen. Orkar bandet kanske inte hålla igång hela sin speltid? 
Jag undrar också vad Joshua Moore, den av de bägge sångarna som håller sig till den ”vanliga” sången, gör kvar i bandet? Hans röst är alldeles för gnällig och monoton, och efter halva setet har många i publiken tröttnat på att hans röst skär in i trumhinnorna. Efter spelningen kan jag inte låta bli att fundera på huruvida ha skulle ha passat bättre i ett pojkband eller inte.
Materialet blandas med spår från första släppet To Plant A Seed, med nya låtar från senaste släppet Understanding What We’ve Grown To Be, från vilken Mis//Understanding fungerar särskilt bra. Materialet blandar sig dessutom bra live, även om det ibland blir tjatigt.
Även om bandet då och då glimrar till så är We Came As Romans en besvikelse denna afton.
Bäst: Mis//Understanding
Sämst: Den stela helhetskänslan
Betyg: 4 / 10
.
Alesana
Jublet är inte riktigt lika stort när kvällens andra headliner äntrar scenen, men att detta gäng är mer taggat än föregående band råder det ingen tvekan om. Ett mystiskt intro, en snabb inräkning och sen… PANG! Bandets sex medlemmar far omkring över scenen som snöbollar i ett snöbollskrig (minus trummisen Jeremy Bryan då, som sitter där han sitter). Särskilt sångaren Dennis Lee är ett energiknippe utan dess like, som liksom kastar sig över scenen som om han var på en audition för rollen som Regan MacNeil i Exorcisten. Dessutom har han en extremt annorlunda röst, som kommer till sin rätta i live-sammanhang.
Tyvärr gör inte bandet som helhet det. På skiva har bandet alltid ett uttänkt koncept, med många element inblandade. På scen kommer dessa inte ut på samma sätt. Delvis för att alla ljudmattor som ligger och myser i bakgrunden helt försvinner, men också för att dessa koncept rycks sönder i små, små bitar som man sedan försöker sy ett lapptäcke av. 
Liksom i föregående fall så blir det ganska tjatigt efter ett tag, då många av låtarna bandet väljer att spela följer samma struktur. Dessutom måste jag ge minuspoäng till att bandet helt ignorerar deras första två otroliga skivor. Som tur är växer låtar som The Murderer och A Gilded Masquerade likt spännande skapelser i det levande formatet. Beyond The Sacred Glass hade vi dock klarat oss utan.
I överlag en godkänd insats. Men jag hade väntat mig mer.
Bäst: Den otroliga energin
Sämst: Beyond The Sacred Glass
Betyg: 6/ 10
.
Jimmy Rimsby
Foto: Linda Florin. Se fler bilder HÄR.
