Namnet Amaranthe kanske man främst förknippar med melodiöst, medryckande refränger, pumpande riff och en stor variation bland vokalisterna. När man börjar utforska människorna som ligger bakom musiken, blir bilden mer nyanserad. I grunden vill de sprida glädje och välmående till sin publik. De är dock också medvetna om de olika konflikterna som finns i samhället. Framförallt den om jämställdheten. Innan deras spelning på Göta Källare, tar vi oss djupare in i sexismens värld. Gitarristen Olof Mörck står redan ivrigt väntandes vid ingången efter att ha avslutat en tidigare intervju som dragit ut på tiden. Efter en stund kommer även sångerskan Elize Ryd ut från logen, med munnen full av mat.
Hur ser ni på kvinnors inflytande i musikbranschen och på hur Elize har blivit porträtterad?
-Det är alltid svårt att sätta sig in i en annan människas situation, säger Olof. I samhället som stort är män och kvinnor ganska jämt fördelade. Därför blir tjejer i rocksammanhang en minoritet. Själv har jag varit rockmänniska under hela min uppväxt, så jag vet hur det känns att tillhöra en minoritet. Å andra sidan är jag också vit, straight man. Det blir då svårt att föreställa sig hur någon kan bli bemött på ett annorlunda sätt. Den självklara observationen är att det finns mycket färre tjejer i branschen. Inte bara på scen utan även bakom den. Jag tycker det är väldigt synd. Samtidigt vet jag att det finns många som gärna skulle vilja se fler tjejer inom verksamheten. Den aspekten jag verkligen reagerar på är när folk får ett visst mått av anonymitet. Då är det plötsligt fritt fram att objektifiera och trycka ner tjejer. Elize i synnerhet. Man kan se tydliga exempel på det i Youtube-kommentarerna på våra videos. Någonstans är man lite luttrad. Jag sitter inte längre och blir förbannad över detta eftersom jag är van. Vi har på något sätt utvecklat den toleransen mot att kvinnor blir behandlade så. Det är ingen god utveckling på något sätt. Jag anser utan tvekan att det är ett problem, även om det bara berör mig indirekt.
Finns det några fler än Elize som är uttalade feminister i bandet?
-Vår tredje sångare Joacim Lundberg skulle nog säga det utan att blinka. Annars är feminism ett ganska svårt begrepp då folk menar väldigt olika saker med det, förklarar Olof.
-Många tror också att det är en viss typ av person som är feminist, inflikar Elize. Visst, det finns alltid en viss typ av människor som sticker ut mer än andra. Därför skulle nog vissa tycka att det är konstigt att jag är feminist. Jag faller inte in i den här feministschablonen. Då tänker jag ”Jaha, men hur ska jag göra då?” Något som jag verkligen stör mig på är att om jag exempelvis har shorts och en topp på mig så handlar det tydligen om att jag visar min kropp. Min kropp är min egen precis som mannens kropp är hans. I Drop Dead Cynical-videon är killarna mer lättklädda än vad jag är. Trots att de bara har shorts på sig så är det inte en enda jävel som lägger någon kommentar om det. Sådana saker har aldrig varit intressanta för oss kvinnor då män aldrig har blivit täckta och dolda på det sättet som vi kvinnor har blivit. Det är någonting som måste ha skapats, och jag vet inte vem som är skyldig till det. Egentligen tycker jag inte att mina bröst ska ha mer betydelse än en mans. Om jag skulle vilja eller råka visa mina bröst någon gång, skulle det bli ett jävla rabalder.
-Oavsett om man tycker att det är feministiskt eller inte att exempelvis visa brösten, är det onekligen ingen jämställd inställning folk har till det, avslutar Olof.
Elize tar upp inspirerande exempel.
–Pussy Riot har gjort liknande kupper. Jag tycker såklart att det är skitgrymt och på samma gång tråkigt för att de ska få så mycket kritik för det. I resten av världen är det lite olika. Här i Sverige känner jag mig inte direkt utsatt. Men exempelvis i Finland kan jag sitta helt naken och basta utan att det är någon som bryr sig. Det hör till deras kultur. Finland är faktiskt ett av de länder i världen där man känner sig minst utstirrad, baserat på mina egna erfarenheter. De har heller ingen benämning för hon eller han i språket, utan där har de bara hen. På skivbolagen är det också mest tjejer som jobbar. Då förstår man att det är extremt olika beroende på vilken kultur man befinner sig.
Den lättsamma och sympatiske Olof bidrar även med en mängd historiska exempel. Främst berättar han om hur synen på sexualiteten har förändrats genom tiderna.
-Tänk till exempel på New York när de installerade det nya kloaksystemet. När det började blåsa underifrån, åkte damernas kjolar upp en aning. Nu pratar vi inte om att de blåste upp till trosorna, snarare anklarna. Det chockerade folk något så fruktansvärt. Om du som kvinna visade anklarna under den viktorianska eran, ansågs du vara en lössläppt hora. En sådan sak är inte genetiskt programmerad, utan en detta är en social värdering. Ett annat historiskt exempel på total samhällsobjektifiering är antikens Grekland. Där är männen ofta framställda med perfekt mejslade kroppar. En sådan grekiskt tränad kropp är inte ett naturligt tillstånd för någon man. Detta liknar dagens svältideal hos kvinnor. Om vi tittar på en grekisk staty av en kvinna är det väldigt annorlunda. Där ser det mer ut som resultatet du får när du har ätit och rört på dig relativt normalt. Så allt det här är bara en social konstruktion. Med det sagt måste det finnas något som vi kan göra åt detta. Men då blir frågan: Vad ska vi göra?
Elize har själv velat göra något åt orättvisorna efter att ha blivit inspirerad av hur folk från andra kulturer har tacklat genusdebatten. Hon är djupt inställd på att förändra omständigheterna.
-Jag har tidigare föreslagit att alla i bandet, i någon framtida video ska vara näst intill avklädda medan jag har på mig en michelindräkt. Olof skrattar.
-I och för sig är det tråkigt att man ska behöva gå så långt för att genomföra en förändring, fortsätter Elize. Dessutom kan responsen bli fel eftersom jag väljer att täcka mig själv. Hur som helst är det viktigt att inte bara sitta och klaga och gnälla. Man måste också hitta en lösning. Jag tänker väldigt ofta på vad jag kan göra när jag stöter på extrem objektifiering på nätet och så vidare. I Invincible-videon tänkte jag för en kort stund att jag egentligen borde ha haft bikini på mig, eftersom jag var i en pool. Jag kom fram till att det skulle bli för naket och valde att ha mina scenkläder istället. Ändå blev jag sexuellt framställd. Patrik Ullaeus (producent) sätt att filma mig störde jag mig jättemycket på. Jag minns att jag reagerade på det men då tänkte jag att det kanske inte var så himla farligt.
-Problematiken i det här, infogar Olof, är att om folk börjar förknippa Elize med jämställdhet och feminism, kommer de att ifrågasätta sättet hon framställer sig själv på. Det är en ”slippery stone” om Elize och alla andra kvinnor skulle börja täcka sig. Då drar man nästan ner problemet ännu djupare. Om man reagerar på dagens samhällsproblem genom att täcka kroppen blir det plötsligt väldigt nära burkan. Kanske borde männen och samhället kollektivt göra någonting åt sin kvinnosyn istället för att kvinnor exempelvis ska behöva täcka sig? Om vi vänder blicken åt afrikanska stamsamhällen går kvinnorna barbröstade utan att trakasseras.
Elize går också in på systemet i arbetsplatsens värld. Olof delar med sig av sina teorier och kommer fram till en nästan revolutionerande slutsats.
-Det finns många män i ledande positioner inom det ekonomiska väsendet, politiken och så vidare. Även när folk ska indoktrineras för reklamkampanjer, är det män som sitter bakom dessa. Det blir då en viss bild av vad som säljer. I slutändan blir det en självutvinnande profetia när man hela tiden upprepar att den kvinnliga kroppen och sex säljer. Det blir på något sätt en sanning som bara blir mer och mer sann ju mer den upprepas. Om man tog några steg tillbaka och istället fokuserade på snygga produkter, bra idéer eller humanistiska tankar, kanske detta skulle bidra till en bättre utveckling. Hade man upprepat den filosofin kanske detta skulle ha blivit vår sanning, avslutar Olof.
-En annan sak som jag har märkt, säger Elize, är att jag får extra många blickar riktade mot mig när jag bär kläder som på något sätt framhäver min kropp. I synnerhet i mäns sällskap. Det kan handla om en liten klänning eller ett par tights. Jag kan känna att folk verkligen fokuserar på det sexuella och sedan ifrågasätter det. Då blir jag rädd eftersom jag upplever att jag blir ett offer. Man förstår i den stunden varför våldtäkt existerar. Det är just sådana saker som på något sätt signalerar att man måste erövra bytet som är så hemligt och förbjudet. Jag vågar egentligen inte riktigt säga detta högt, men jag är väldigt säker och tuff när jag är bland folk. När jag är ensam är jag dock extremt rädd. Även om jag bara ska gå 200 meter tar jag helst en taxi.
-Det extrema uttrycket utav detta är det som vi har sett nu med våldtäktsrättegångarna, fortsätter Olof. Här har vi en tydligt ”victim blaming”. De ställer nämligen frågor som avgör om offren mer eller mindre har förtjänat det. I vissa fall har den svenska hovrätten frikänt folk som har våldtagit. Allt på grund av att offren har uttryckt sig på ett visst sätt. Då har det gått alldeles för långt. Jag tycker att det värsta man kan göra under dessa omständigheter är att vara av åsikten att ansvaret för hur en kvinna blir bemött ligger hos henne själv och inte den som utför brottet.
Samtidigt som Olof pratar om detta, sitter Elize och skakar av ilska under tystnad. När hon återhämtar sig går hon långsamt in på ett nytt spår.
-Någonting som jag tycker är viktigt när man diskuterar detta är att undersöka mannens perspektiv. Större andelen av befolkningen som tar livet av sig är just män. De har också krav på sig. Som tjej har jag träffat många killar som respekterar mig, men tyvärr blir det en jargong då de samtidigt måste verka spela tuffa. Det blir svårt när man befinner sig i ett sexistiskt kollektiv och trivs i den här manskulturen.
Olof instämmer och kopplar detta till bakgrund och uppfostran. Han lägger fram ett ganska humoristiskt men samtidigt klockrent exempel.
-Själv växte jag upp med en väldigt dominant mamma, en väldigt dominant syster och till och med en katthona som man skulle passa sig för. Jag har också en väldigt icke-macho stil. Machokulturen har aldrig tilltalat mig och jag tror säkert att det har med min uppväxt att göra. Enligt mig är den inte genetiskt programmerat.
Relationen mellan grundarna till Amaranthe ter sig vara avspänd, men ändå stark.
–Olof är min tjejkompis i det här bandet, säger Elize med glimten i ögat. Om det inte vore för Olof hade jag förmodligen inte varit en del av det här. En av de mest förnedrande sakerna jag någonsin hört i detta sammanhang är när folk tror att bandet har anställt mig, bara för att jag är en kvinna.
-Det finns för många exempel på det, instämmer Olof. Man borde därför införskaffa ett ”malefronted” band, för jämlikhetens skull, fortsätter han med en delvis ironisk men ändå seriös och nyfiken ton. Att man har fyra kvinnliga instrumentalister och en kille som sjunger. Jag tror aldrig att jag har stött på det förut, utbrister han innan han går ut för att möta upp sin kompis.
Text: Jill Wrethagen
Livefoton: Robert Qvist
