På ovanligt kort tid har Amaranthe blivit ett omtalat namn. Med tre vokalister och fötterna i både pop och metal, tycks de ha fångat många människors hjärtan. Häromveckan släpptes deras tredje album Massive Addicitve. Dessutom har de precis avslutat sin första USA-turné tillsammans med Within Temptation. Sångerskan Elize Ryd må ringa en halvtimme efter utsatt tid men delar gärna med sig av sina förhoppningar på fansens respons.
-Vi har varit väldigt bestämda när vi har skrivit den här plattan. Dessutom har jag personligen vågat ta ut svängarna mer än vad jag har gjort tidigare. Kontrasterna är också tydligare. Vi är delvis lite hårdare men har fortfarande catchiga refränger. Jag tror och hoppas att detta är någonting som kommer att uppskattas. Med tiden blir det tydligare vilka vi är eftersom vi växer i det vi håller på med. Jag har dock läst några recensioner och hittills har de gett oss väldigt höga betyg. Det glädjer oss att recensenterna faktiskt hör hur mycket tid vi har lagt ner på skivan.
Är det något speciellt sound ni har strävat efter? Vad har inspirerat er?
– Det är egentligen hemligt, men jag säger det ändå. Vi har strävat efter modernitet och det som är populärt just nu, som exempelvis Avicci. Vi använder till och med likadana synthar som honom. Michael Jackson är en annan. Sedan har gitarristen och keyboardisten Olof Mörck även blivit influerad av Soil Work. Inspirationen är alltså tagen från alla möjliga håll.
Vad har format dig till en så driven och erfaren sångerska? Vilka har varit dina förebilder genom åren?
-Först och främst så var jag helt såld på Abba. Det var mina första idoler. Jag växte upp i en hårdrocksfamilj. Jag var alltså inte bekant med det som fanns utanför den typen av musik. Abba var det häftigaste jag hade hört. I de flestas fall brukar det vara tvärt om; att föräldrarna spelar dansband medan man själv upptäcker hårdrock. För mig har hårdrock alltid dånat i huvudet. Band som Kiss, AD/DC, Iron Maiden och Dio är några som spelade en stor roll under min uppväxt. Det blev därför så nytt när jag upptäckte Abba som hade lite ”trevligare” röster, skrattar Elize.
– Samtidigt har jag självklart haft mina favoriter. Queen har bland annat varit väldigt viktiga för mig. Mina idoler har verkligen gjort mig motiverad till att bli sångerska. Rent allmänt satsar jag på att utveckla en så personlig stil som möjligt.
Det är en unik uppsättning vokalister ni har i Amaranthe. Hur trivs du med din position i bandet?
– Jag har varit musikalartist i sex år så jag är van vid att jobba i grupp. I vissa uppsättningar får man huvudrollen och i vissa andra får man birollen. I ett band ser jag mig själv som en biroll. För mig finns det inte någon huvudroll. Det kan vara både positivt och negativt. Vi hanterar alla birollen bra, men det skulle vara kul för min egen skull om jag kunde få huvudrollen någon gång. Det får jag då göra vid sidan av bandet när det finns tid. Man kan inte experimentera lika mycket när man arbetar med andra.
Du menar alltså att man endast kan få huvudrollen om man till exempel skulle starta ett soloprojekt?
– Exakt. Det är nog den enda chansen man har för att den där 100 procentiga fokusen. Det får man inte riktigt i ett sådant här band. Det är visserligen skönt att ha backup och det är kul att ha folk med sig. Jag tycker hur som helst att det känns helt okej!
Som kvinnlig medlem har Elize tampats med att bli framställd på ett sätt hon själv inte funnit rätt. I videon till Invincible finns en samling sekvenser med sexuella inzoomningar på hennes kropp. Frågor om jämlikhet har dykt upp vid dessa tillfällen. Många gånger har hon blivit upprörd, men nuförtiden försöker hon se det från ett ljusare perspektiv.
– Idén om att ha en poolscen var min från början. Hur den sedan filmas är ingenting som jag bestämmer över, utan producenten (Patric Ulleaus) som i det här fallet är en man. När jag såg resultatet hade jag inte någon möjlighet att ändra på någonting. På så vis blir jag såklart vinklad på ett specifikt sätt. Ibland tar jag illa vid mig och tycker att det är sorgligt. Jag vill inte bli framställd som ett sexobjekt. I Amaranthine, där jag inte heller fick ändra någonting, gjorde jag en del rörelser som jag inte tyckte var representativa för mig. Jag har faktiskt varit jävligt ledsen och arg över sådana saker. Å andra sidan har jag försökt att vända på det. Det är inte mitt fel att en tjej måste vara sexig, utan porrindustrins. Att någon zoomar in på mina kroppsdelar borde vara precis samma sak som att zooma in på gylfen på en kille. Jag visar egentligen ingenting av min kropp, varken mina bröst eller mitt kön. Jag visar bara hud, klargör Elize bestämt.
Hon är nu beredd på att göra det hon kan för att bidra till en mer jämlik musikbransch. Tillsammans med resten av Amaranthe, har hon hittat ett sätt att motarbeta orättvisorna.
– I senaste videon är killarna klädda i bara shorts medan jag är helt täckt. Det finns en baktanke med det. I och för sig är det fortfarande jag som får mest skit när det verkar som att bandet utnyttjar mig. Det enda signal jag vill skicka ut till kvinnor är i det fallet att man ska vara stolt över sin kropp. Man ska inte behöva dölja sig och man ska inte behöva försöka vara ”manlig” för att bli respekterad. Innan var det nog mer ”manliga” tjejer som höll på med hårdrock. Jag tycker visserligen att man kan vara 100 % kvinnlig och inte vara tuff – för man kanske inte vill vara det? Det är därför viktigt att kunna vara en bra förebild om man får chansen. Med tanke på att det finns så få tjejer i branschen, tar jag detta på ett väldigt stort allvar. Det är bra att få feedback också så man vet hur andra människor ser en. Då vet man vad man kan jobba på vid nästa tillfälle.
Att inte vara macho och ändå bli respekterad är en stark och intressant aspekt. Elize håller huvudet högt, verkar det som. Hon är sympatisk och tycks vara en allmänt välmående person. Hennes erfarenheter har på sistone gjort henne till en aktiv feminist.
– Det känns viktigt när man arbetar i den här branschen och inom den här genren av musik. Eftersom jag inte är politiker får jag göra det jag kan som konstnär istället.
Trots allt du får tampas med som kvinna, har du ändå väldigt många fans. På Facebook finns det massvis med sidor som är dedikerade till just dig. Vad tycker du om det?
– Jag tycker det är jättekul. De är så gulliga och snälla. Det ger mig hopp om hur fantastisk världen kan vara ibland. Det finns så himla mycket kärlek och det gör mig jätteglad. Visst, jag är ovan vid så mycket uppmärksamhet, men det är fint av dem. Jag ser dem som om de vore min familj. Jag blir driven av att veta att det finns folk som uppskattar det jag gör. Då vill man fortsätta göra det på ett så bra sätt som möjligt.
Även om man kan tro att poppiga, medryckande refränger blandat med pumpande gitarriff inte har en stor inverkan på folk, så har Amaranthe visat det motsatta. Som ett turnerande band får de verkligen se ansiktet på deras kärleksfulla publik.
– Jag träffade exempelvis en tjej igår som hade tatuerat in min autograf på armen. Sedan bad hon mig att skriva ”Invincible” så hon kunde tatuera in det bredvid. Jag har fått många personliga brev från tjejer som tänkt ta sina liv. När de sett mig, som är en glad tjej, har de blivit inspirerade. Det var också en kille som vågade komma ut som gay tack vare oss, vilket betyder mycket. Vi vill peppa folk och inte dra ner dem med vår musik. Det kommer också inifrån, då det är ett sätt att vårda oss själva och det som vi har gått igenom.
Text: Jill Wrethagen
