Datum: 5/9 -2015
Det är två starka scenpersonligheter på scenen denna kväll. Den ena en singer/songwriter som på ett minimalistiskt sätt fångar publiken i smäktande ballader och den andre är ett skogsrå som med vilda språng förtrollar med sin doom metal. En afton i det lugnt introverta, en kväll med stämningen som ledstjärna.
Anna Norberg
Att Anna är ny till scenen är både en lögn och en sanning. I livesammanhang blir detta hennes andra spelning i denna konstellation, men sedan tidigare är hon känd för att ha gästsjungit med båda Watain och In Solitude. Med enbart singeln Darkness i bagaget fylls repertoaren ut med material från en kommande debut och det är med sina tonsatta dikter och avsaknaden av överflödig koreografi som hon charmar sin publik.
Det är mystik som omfamnas av en klingande stämma och meditativt lugn. Ett minimalistiskt framträdande där Anna intar frontposition men ständigt backas upp av sina två medmusiker som fyller de utrymmen som frontaren kan täcka. Körsången är smäktande, strängarbetet intressant och allt utmynnar i en abstrakt resa där både folkmusikens rytmer blandas med något som kan liknas vid loungemusik. Allt drypande av smärta och kärlek med strängar som stundom gråter fram sina toner.
Det är vackert och så fort det hintas om allt för tråkig slentrian klämmer bandet i från tårna och överraskar. Inte helt för att väcka de som till fullo har barrikaderat sig i baren, men tillräckligt för att under någon sekund fånga deras uppmärksamhet. Det är väl också här som svagheterna poppar upp. Även om musiken är vacker tenderar den till att balansera farligt nära gränsen till bakgrundsmusik. Jag förstår att många hellre sitter ned med en öl och småpratar med grannen. Hur vackert klingande musiken än er tar den (tyvärr)andra position till vardagslivet.
Bäst: fantastiskt vackert.
Sämt: tendenserna att falla in i kategorin ”bakgrundsmusik”.
Betyg: 6/10
Jex Thoth
Från Madison, Wisconsin kommer hon, musikern som har kommit att omdefiniera hur doom metal ska framföras live. Jessica Bowen, mer känd under sitt artistnamn Jex Thoth, är en människa som knappast står still på scenen. På ett 70tals-psykedeliskt svävande vis, och med 60-talets okultism, flyter hon fram över scen i en uppenbarelse som är lika vacker som klingande lockande. Kanske kan hon bäst liknas vid en ormdanserska som vallar andar, som bara hon kan se, med sin mantelfåll.
En stor del av charmen i Jessicas framträdande är hennes vilja att integrera och nå sina fans. Att se henne vända sig direkt till sina fans och bekräfta varje hand som sträcks upp mot henne skapar en närhet mellan lyssnare och musiker. Hon bryr sig om de som denna natt har orkat valsa sig hit till Debaser Strand och det är för dem hon uppträder. Något som blir tydligt i både Raven nor the Spirit och Ehjä då full fokus läggs på de entusiastiska headbangarna i fronten. Dock är det själva uppträdandet jag är lite besviken på. Jag hade förväntat mig en kvinna som använde hela scenen som sitt demonbesatta spelfält. Nu känns det, trots att framförandet är bra, som att hon håller tillbaka. Det är vackert och gripande men istället för att skickas iväg hela publiken på en astral resa till nästa dimension bjuds de flesta snarare på en lugnare tripp ned i det mörka undermedvetna. Där står de sedan lugnt och betraktar vad som sker på scenen, stilla nickande i takt till musiken. Kanske är det för att hon morgondagen till ära ska spela på arrangörernas bröllop, kanske är hon bara trött, men det finns så mycket mer att hämta. Jessica leder bandet men erövrar inte hela utrymmet. Det är en fantastisk upplevelse att se henne brygga i näst intill extas men efter spelningen har hon inte bränt sig fast på näthinnan utan snarare försvunnit som en vacker dimma i natten.
Bäst: Jessicas karaktäristiska dans.
Sämst: tillbakahållen energi?
Betyg: 7/10
Text och foto: Cecilia Wemgård
