När Anthrax återvänder till Sverige gör de det med pompa och ståt för att fira att deras kanske mest kända platta Among The Living fyller 30 år. Ett kalas som dukar upp nämnda skiva i sin helhet på menyn. Med sig har de The Raven Age, mer känt sonen till Steve Harris (Iron Maiden) band, för att tillsammans inta den malplacerade lokalen Berns i Stockholm.
Anthrax
Efter att avföringskakafonin The Raven Age gett klara bevis på att musikalisk skicklighet inte går i arv är det dags för kvällens huvudakt att beträda scenen för att jämna Berns med marken. Det känns jävligt konstigt att se ett band som Anthrax i dessa finrum. Det märks även på både besökarna och ölpriserna att arrangören inte riktigt tänkt till på vilka människor denna thrash metal är riktad till.
Anthrax börjar starkt med A.I.R. och Madhouse från Spreading The Disease (1985)men något känns inte rätt. Publiken är seg, väldigt seg. Längre fram tycks det inte vara bättre utan den mest exalterade personen i publiken är en sydamerikan som häller ut det sista av sin öl i håret på sig själv. Massorna fortsätter stå still som en hord zombies genom hela första akten sånär som på några enstaka partier. Joey Belladonna (sång) gör sitt bästa men det hjälper inte när det är Sverige som de spelar i.
I nästa akt är alla synder förlåtna och det blir röj utan dess like. Introt till Among The Living spelas och zombieskaran byts ut mot stridsberedda krigare och allsång. Hitsen skjuts ut om kanonsalvor och publiken blir bara vildare. Särskilt när Joey vrålar ”Wardance!”under låten Indians. Antiosocial får avsluta spelningen och på vägen ut ser man många nöjda ansikten. Däremot är skeptisk till den som kom på den briljant korkade idén att boka in Anthrax till Berns.
Betyg: 7/10
Foto: Felicia Lundgren
