2011-11-09
Century Media Records
Årets konsertsäsong är redan i gång för fullt här i Stockholm, men för mig har den precis börjat. I söndags fick jag se Gorgoroth och Vader på Klubben, och ikväll är det dags för Arch Enemy på Tyrol. Om man lyssnar på metal så har man hört Arch Enemy – så är det bara! Har du mot all förmodan inte har gjort det så hoppas jag verkligen att du klickar dig vidare på YouTube och kollar upp dem så fort du har läst klart den här recensionen.
Detta melodiska death metal band bildades år 1995 av bröderna Michael Amott och Christopher Amott i Halmstad som ett sidoprojekt, men blev snabbt väldigt populärt och är idag ett av de största banden inom genren med 20 officiella släpp bakom sig, varav 8 av dem är fullängdare. Bandet har ett väldigt imponerande CV att skryta med, så det är inte så konstigt att Tyrol är väldigt fullt ikväll och jag förstår verkligen varför folk vill uppleva bandet live. De är just nu på turné med nya skivan Khaos Legions som släpptes i somras. 
För andra gången ser jag ikväll Arch Enemy live.
Sist jag såg dem var på Rockweekend festivalen i Kilafors 2009 och det var minst sagt en mäktig upplevelse. Det kunde ha berott på att de då hade en väldigt väl utformad setlist som inte dominerades av nya låtar vilket för mig nästan är ett måste för en lyckad spelning. Förhoppningsvis så har jag inget att oroa mig över vad gäller låtval ikväll så jag ställer mig på ett bra ställe i publikhavet och inväntar bandets entré.
Det dröjer inte länge innan introt börjar spelas och bandet drar igång spelningen med en låt från nya plattan och energin sprider genast från scenen till oss i publiken. Alla har helt plötsligt full fokus riktad mot scenen och huvuden börjar gunga i takt med musiken. Bröderna Amott imponerar på mig med sitt precisionsarbete på gitarrerna på ett sätt som få musiker kan, jag hade glömt hur otroligt bra de är på att just spela gitarr.
Bandets förmodligen mest intressanta och uppmärksammade medlem är utan tvekan sångerskan Angela Gossow som med sin otroliga röst lyckats få de allra flesta att tappa hakan, kanske delvis pga att folk verkligen inte förväntar sig att höra sådana avgrundsvrål från en människa utan en övervägande mängd testosteron i kroppen. Hon är precis som sist jag såg bandet på topp ikväll och hon levererar inte bara som sångare utan även som frontman. Jag börjar dock väldigt snart fundera över varför jag inte tycker att bandet är lika bra live nu som sist, och jag kommer fram till att setlisten för det mesta består av nya låtar som jag tyvärr inte tycker om så mycket. Till min stora förtjusning så spelar dock bandet faktiskt lite äldre godingar som Ravenous, Revolution Begins, We Will Rise och Dead Eyes See No Future, och så bjuder Daniel Erlandsson självklart på ett mycket imponerande trumsolo, vilket väger upp lite.
De få grejerna jag faktiskt har att klaga på är den tråkiga setlisten som kunde ha varit mycket mer varierad med lite fler gamla godingar. Sen så känns det väldigt passé att Angela helt plötsligt bestämmer sig för att gå ut på scen med en flagga som hon ska vifta runt med, och det märktes väldigt väl att jag inte är den enda som tycker så. Skippa flaggan och bjud på en mer varierad setlist nästa gång så blir det garanterat betydligt bättre! Jag är faktiskt besviken, men samtidigt relativt nöjd i slutänd i och med att bandet avslutar kvällens gig med dess förmodligen största hit, nämligen Nemesis, vilket känns som ett perfekt avslut. Tack för ikväll mina vänner, och godnatt.
Bäst: Bandets otroligt professionella uppträdande, och trumsolot.
Sämst: Setlisten, utan tvekan.
Betyg: 6/10
Ahmed Jelaca 
Foto: Linda Florin
