Datum: 2015-09-09
För några år sedan var doom metal något som hipsterna snappade upp och gjorde trendigt. Något som gjorde genren både gott och ont. I det ebbande intressets kölvatten slipper man sig på de värsta trendnissarna, men det gör också att en spelning mitt i veckan befolkas av allt för få deltagare. Dock visar kvällens band att genren lever stark i underjorden. Crank vill dock ursäkta på förhand och meddela att på grund av arbetsdag och förseningar i spelschemat kunde vi tyvärr inte stanna för att se Ereb Altor. Ett mycket beklagligt faktum…
Autumnal
Denna melodiska doom metal kvintetten från Madrid må ha inlett sin karriär redan innan millennieskiftet men det var först i detta skiftes mitt de fick ur sig en debut. Deras andra album, The End of the Third day, klättrade däremot starkt och högt på förra årets albumlistor och visade upp ett band som bara sådär lagom kämpar i samma ådra som My Dying Bride.
Tekniskt strul ger en skraltig start och av de få individer som har tagit sig ner i PSBs källare är det knappt en handfull som visar genuint intresse för bandet. Spanjorerna inger, trots detta, ett lugn och levererar sin musik med rofylld elegans. En elegans som är lugnt malande men ändå bjuder på ett tryck i form av trummisen Ricardo de Pablos bestämda bankande. Något som senare under spelningen ska komma att bringa en rejäl huvudvärk då hans ena cymbal verkar skära igenom exakt alla andra instrument.
Till hans raka motsats har vi istället gitarristen Javier de Pablo som står fastnaglad i ett hörn med blicken näst intill konstant riktad mot strängarna och golvet. Då är det mycket mer roande att se Óscar Martíns (gitarrist från Alien Syndrome 777 m.fl) kallt fokuserande blick och ständiga rörelseschema. Eller ännu bättre, kvällens stora behållning i form av Javier de Pablos pipa som har en beundransvärd räckvidd från gråtande svärta till morrande growl. Spanjorerna gör dock det bästa av situationen och lyckas ändå visa upp en helt acceptabel nivå av scenkaraktär. Framförandet sträcker sig inte utåt och uppåt utan stannar någonstans på mitten där det låter bra men inte tänder till. Autumnal är, som sitt namn antyder, en personifiering av hösten; dystert, vackert skimrande, tungt och men ändå lite visset.
Betyg: 5/10
Saturnus
De är döpta efter den planet vars ringar har fått sina brunaktiga färg tack vare smuts och damm, av lika delar skitigt som mjukt. Danska doom/death metal gruppen Saturnus gör, kvällen till ära, sitt andra besök någonsin på svensk mark. Då förra spelningen skedde 1997 kan man inte annat än kalla kvällens show unik. Med en karriär som sträcker sig över två decennier är det en meriterad grupp musiker som intar den minimala scenen på PSB.
Detta till trots så är det en skrattglad sångare som med ett finurligt leende frågar om han ska snacka danska eller på engelska. Självfallet vrålar den nu tilltagande publiken att det är danskan som gäller, allt för att unisont få vråla ”for helvede”. I denna ådra tar sedan gruppen allt med en klackspark och visar upp sin humoristiska sida. Det blir skratt när de jagar efter sin försvunna gitarrist och det är med ett pretentionslöst spel som danskarna förgyller kvällen.
Den avslappnade stämningen ger en mjuk atmosfär som förhöjer låtarnas karaktär. Det känns med aldrig ord krystat utan showen flyter på med stabilitet. När trummisen Henrik Glass sedan ler så att hela tandraden syns är det svårt att inte själv garva i takt till den musik som fyller hela källaren. Även låten I Long , med sin extremt repetitiva refräng, lyckas de omforma till en knogmacka som skickas iväg i hård slowmotion och träffar rakt i mjälten. Saturnus är lika mycket kärlek till sin genre som till sina fans, och de är de sistnämnda som de tackar ödmjukast i primala Christ Goodbye till ljudet av applåder.
Betyg: 7/10
Text och foto: Cecilia Wemgård
