Tobias Sammet, även känd som spelevinken Tobi, är lika mycket frontman i tyska power metal-bandet Edguy som han är det musikaliska snillet bakom den pompösa metaloperan Avantasia. Men det som började som ett sidoprojekt runt millennieskiftet är idag ett fullskaligt turnerande band där maffiga epos blandas med celebra gästmusiker. Med nya skivan Ghostlights, en fortsättning på The Mystery of Time (2013), trampar tysken ny mark, breddar sina perspektiv och djupdyker i begreppet ”tid”. Trots att dagens schema av intervjuer har börjat halka efter så är det en glatt skämtande sångare som sitter djupt nedsjunken i en bastant fåtölj på Hotell Hellsten i huvudstaden.
Jaha, det ser ut som om du planerar att besöka Stockholm i vår när Eurovision Song Contest går av stapeln. Hur kom det sig att Avantasia deltar i den tyska uttagningen till tävlingen?
– Jag tackade ”ja” för att jag älskar Stockholm så otroligt mycket, säger sångaren spjuveraktigt. Egentligen vet jag inte om jag passar i det sammanhanget men det är ett annorlunda forum. Det var faktiskt skivbolaget (Nuclear Blast) som ringde och frågade om jag var intresserad av att delta i tyska uttagningen till Eurovision Song Contest. Om jag har förstått det hela rätt så är det inte är någon stor grej i Sverige att ett hårdrocksband deltar i Melodifestivalen. I Tyskland har vi inte samma acceptans och jag antar att många såg det hela som ett skämt. När skivbolaget ringde frågade de mig om jag kunde se mig själv delta i delfinalen. Jag bad att få tänka över det hela i fem minuter innan jag sa ”ja”. Jag tyckte att det var ett intressant sammanträffande att finalen går av stapeln i samma veva som jag släpper Avantasias nya skiva Ghostlights. Vem är jag att tacka nej till att kombinera ett skivsläpp med en turné och att få uppträda på TV i tre minuter inför miljontals tittare? Det vore ett kommersiellt självmord att INTE göra det. Ja menar, jag behöver ju inte göra något som jag inte har gjort förut… förutom att sjunga live då, lägger Tobi till med ett fniss.
– Självfallet började folk snacka om att jag blivit kommersiell så då fick jag förklara för dem att mina skivor faktiskt säljs i kommersiella skivaffärer. Det är så det funkar, du kan inte skriva på ett skivkontrakt och sedan klaga på att du blir kommersiellt gångbar. Men det är självfallet sådant som ”sanna” metalfanatiker gnäller över. Det är de där människorna som benämner sig själva som äkta och med rena hjärtan som bara klappar för musiken. De är ”hänsynslösa” och vägrar att kompromissa. Helst av allt skulle de vilja se sina favoritband göra samma sak om och om igen. Det hela blir en paradox där några få människor vrålar om att banden alltid ska passa in i deras egen syn på vad som är äkta metal. Samtidigt håller de på och gastar om hur banden fortfarande ska vara rebelliska. Men är inte det mest rebelliska som en musiker kan göra att skita i vad folk tycker och göra sin egen grej? En rebell som är sann till sig själv lyssnar inte på någon, inte ens sina egna fans!
Huruvida Avantasia kommer att kamma hem segerplatsen eller inte är Tobi osäker på. Det som däremot är klart är att tilltaget har gett bäst gensvar utanför den tyska landsgränsen. Tävlingsbidraget består av Ghostlights öppningsspår; ’ Mystery of a Blood Red Rose’, en allsångsvänlig låt med musikaliska undertoner. Något som går tvärt emot den långsamt melankoliska ’Draconian Love’.
– Jag har absolut ingen som helst relation till goth-musik. Ändå är det just det som folk nämner när de ska beskriva hur ’Draconian Love’ låter. Från början var det en vanlig Avantasia-låt och tänkt att vara en duett. När jag sedan sjöng låten på demostadiet så bad Sascha Paeth (gitarr, keyboard och bas) mig att sjunga den en oktav lägre. Jag kan inte kontrollera min röst i ett sådant lågt tonläge om jag inte är svinförkyld. Därför plockade vi in Herbie Langhans från Sinbreed som i vanliga fall sjunger en traditionell form av heavy metal. Jag ska dock avslöja en sak för dig. Från början skrevs sången med Andrew Eldrich (sångare i Sisters of Mercy, ett av de största banden i goth-genren) i åtanke eftersom Sascha har arbetat med honom. Tyvärr fick vi inte tag på Andrew men jag får ändå säga att Herbie gjorde ett fantastiskt arbete med låten.
’Draconian love’ är inte den enda sången som går i en annan musikalisk riktning än tidigare. Överlag verkar du ha tagit ut svängarna rejält på den här skivan.
– Skivan är mångfasetterad och den är en direkt spegling av min personliga smak som inkluderar världsmusik. Jag gillar Enya, Lauren McKenna, Ritchie Blackmore’s Rainbow och snarlik musik. Samtidigt älskar jag hårdrock, bluesrock, heavy metal och riktigt fånig speed metal. Jag skulle aldrig kunna vara så trångsynt och ignorant att jag förbjöd influenser från andra genres i min musik. Att band kan komma undan med att säga att de aldrig kompromissar med sin musik, samtidigt som de släpper exakt samma skiva om och om igen bara för att fansen vill det, stör mig väldigt mycket. Att alltid ge fansen vad de vill ha är att göra den största kompromissen av dem alla. Om man däremot följer sina instinkter så tycker jag personligen att man aldrig kan ha fel. Jag skulle exempelvis aldrig släppa ett punkalbum eller svida om helt till jazz, så där finns det inget hot. Min musik kommer alltid att vara min egen, en del av mitt DNA, så länge jag sätter min egen signatur på slutprodukten.
Skivan drar inte bara åt olika håll, den är den längsta skivan som Tobi någonsin har släppt. Han förklarar att med sina 70 minuter är den ett mastodontverk uppdelat i tolv spår som alla fyller en funktion. Den röda tråden mellan låtarna är så stark att han omöjligt kunde plocka bort någon utan att skada helheten. Därför ringde Tobi till Nuclear Blast och frågade om hur mycket musik man som mest kunde spela in på cd-skiva utan att man var tvungen att dra ned på kvalitén. När svaret blev cirka 77 minuter andades tysken ut och passade även på att slänga in en fem minuter lång bonuslåt.
Avantasia har alltid gått ut på att berätta en historia så jag antar att Ghostlights tar vid nästan exakt där The Mystery of Time slutade?
– Albumet berör konceptet ”tid” men även spiritualitet. Framförallt handlar det om känslan av att världens alla människor får mindre och mindre tid till förfogande. Samtidigt försöker folk maximera och effektivisera sina handlingar så att de får tid över till mer nonsens. Det känns som att världens befolkning har fastnat på ett löparband. Alla springer snabbare för att vara mer effektiva och jaga tvivelaktiga ideal. Vi önskar öka på våra inkomster för att kunna köpa mer prylar som gör det enklare för oss att spara ännu mera tid. Vi springer som dårar men inget vet varför vi springer. Därför försökte jag måla upp det som en fråga; tänk om någon står bakom detta och drar i de trådar som får oss att gå runt. Kanske är det någon som gör att vi inte bara glömmer att söka efter meningen med livet utan som även får oss att glömma att ens ställa den typen av frågor. Alla är så fokuserade på att djupdyka i materialistiska ideal att vi helt enkelt glömmer bort att vara kritiska.
– Därför valde jag att porträttera det hela som en saga som handlar om en ung vetenskapsman. Tillsammans med andra vetenskapsmän försöker han att manipulera folks tidsuppfattning. Genom att likställa alla människors tidsuppfattning skulle vi alla vara på samma sida och dela likartade tankar som en enda stor organism. Men sedan inser den unga vetenskapsmannen att detta egentligen bara är en dimridå och att det finns en människa bakom detta som vill kontrollera och manipulera mänskligheten. Kort och gott följer vi vår unga vetenskapsman i ett viktorianskt England där hans tankar och perspektiv på saker har en central roll i handlingen. Sedan valde jag självfallet att lämna mycket öppet för lyssnaren själv att utforska. Förhoppningsvis lyckas folk åtminstone formulera en fråga som är riktad till sin egen existens.
Text: Cecilia Wemgård
