Datum: 2017-05-20
Det har varit en intensiv helg på Kraken i extremmetallens tecken. I torsdags var det polsk afton med death metal och denna kväll är det både svenskt och nederländskt som intar scenen. Från skitig punk till domedagstung död är nattens spektra lika brett i musikgenres som det är i kvalitativa framföranden… på både gott och ont.
Avslut
Black metal har kommit att kännetecknas av primitivitet och skivor mixade genom farmors reverbtunga kakburk. Tack god Gud (Satan?) att välproducerad extremmetall återigen har kommit på tapeten. Med ungefär ett år på nacken är Avslut lika nykläckta, och lika bitska, som ett par sadistiska gamungar med attitydsproblem. Det låter tungt, manligt, norskt och med full fokus på slagkraftig musik framför Butterickssatanism. Med sin lagom blandning av mörker och misantropi är detta en fröjd för kroppens alla sinnen. När man snyggt kan väva ihop tremolloriff med ilsket baskaggetramp då är det inte illa pinkat.
Betyg: 6/10
Die Hard
Die Hard gillar Venom. Die Hard låter som Venom. Die Hard spelar covers på Venom. Det går att gasa på i samma vokabulärkörfält texten igenom, men nog skulle det bli tråkigt. Tråkigt är dessutom det sista Uppsala-trion är. Förutom ikväll. För vart försvann publiken? Vem utlyste tio meters säkerhetsavstånd från scenen? Och den viktigaste frågan av dem alla; glömde bandet halva bagaget på flygplatsen? För det är en lite väl avskalad version av deras i vanliga fall avskalade framträdande som de kör med. Förutom trummisen Eric Ljung som i sina solglasögonen lever upp till hela myten om den dekadenta rockstjärnan. Matte Åhrman(bas) och Simon Wizén(gitarr) turas broderligt om att bröla i den ena punkdängan efter den andra. Tyvärr räcker det inte hela vägen fram och det är med blandade känslor undertecknad får erkänna att bristen på den där tvättbjörnsmaskaran runt ögonen sabbar mer än man tror.
Betyg: 5/10
General Surgery
Allmän kirurgi (general surgery) är den där kirurgiska specialiteten som inriktar sig på praktiskt taget allt mellan himmel och jord. Oftast med blod, sågar och allehanda material i rostfritt och steriliserat stål. Det finns redan ett legendariskt brittiskt band som använt sig av denna tematik i tre decennier. Detta band heter Carcass och hade jag velat lyssna på Carcass så hade jag lyssnat på Carcass. Inte General Surgery, som alltid har och alltid kommer att låta som en simplare kopia. Det är inte det att bandet är dåligt. Långt ifrån. Med brutalt smatter i kaggar och i strängar låter det helt okej. Jag varken jublar eller exploderar, men får också erkänna att utan sina nedblodade kirurgkläder hade det inte ens varit hälften så kul att kolla på bandet som nu.
Betyg: 6/10
Asphyx
När nederländare inte dansar loss i träskor på tulpanfält spelar de death metal och kallar det Asphyx. Asphyx tar i sin tur besjunger den otäcka vampyrfisken Candiru på sin senaste nionde platta vid namn Incoming Death(2016). Det som kännetecknar denna lilla vampyrfisk är att den sägs kunna krypa in genom urinröret på män och häcka i deras blåsa. Otäckt, blodigt och med en lite kittlande makaber känsla av humor. Detta är också en klockren beskrivning av holländarnas musik. Att sångaren Martin van Drunen körde en kort session som Bolt Throwers livesångare (1995-1996) är inte så konstigt när han själv ser ut (och låter som) en förkyld version av Karl Willetts. Lägg sedan till gitarristen Paul Baayens som röjer lika hårt som fem separata hårdrockare och du har ett fartfyllt framträdande som lockar till både skratt och jubel. Visst är det aningens trögstartat men när tåget har fått upp farten gör gravitationen resten. Hur vida bandet har druckit vitaminpills-spetsade Red Bulls innan framträdandet går inte att avgöra. Det enda som går att säga med säkerhet att tidigare års lökighet är totalt bortblåst till tonerna av Last One On Earth.
Betyg: 7/10
Fler livebilder hittar du här – LÄNK
Foto: Sandra Thulin
Text: Cecilia Wemgård
