Datum: 2017-11-01
Finska Battle Beast har på sina tolv år som band blivit kända för två saker; att besjunga den japanskt tecknade serien Berserk samt att sparka sin grundare och huvudsakliga låtskrivare Anton Kabanen (gitarr) 2015. Därefter har deras klassiska blandning av heavy/power metal svängt på en femöring för att med senaste skivan, Bringer of Pain (2017), visa upp en tuggummimumsande schalgerpopmetal med synthinslag. Kan man kalla det för en vattendelare lika skarp som när Moses klöv Röda havet i två?
Men man kan alltid få njuta av att tvivla, för när introt drar igång och publikens jubel står som spön i backen finns det hopp för en gedigen fartfylld show. I mitten av 70-talet sjöng Queen om en mördardrottning som skulle få våra huvuden att explodera. Noora Louhimo (sång) gör sitt bästa för att leva upp till denna titel och gör det med bravur. Faktiskt är hon så bra att man nästan kan ha överseende med att övriga medlemmar är totalt anonyma, men bara nästan. Det är sorgligt att inse att utan denna explosionsartade sångerska hade dagens upplaga av Battle Beast varit lika intressant som att se en krossad snigel drunkna i sitt eget slem. Inte ens de riviga gitarrsolona och användandet av rökmaskin blir mer än dåligt applicerad make-up. En stor eloge ska finnarna ha för att de har klippt med sitt förflutna och bara satsar på sitt nya material, något som visar upp en anda av integritet. Problemet är att detta nya material varken är bra metal eller bra pop. Där sextetten hade kunnat skriva mästerverk i stil med Snaps dansanta Rythm is a Dancer eller Chaka Khans allt igenom färgstarka Ain’t Nobody bjuds vi istället på ett anonymt versverk och lam refräng i stil med Thompson Twins sömnpulver Doctor Doctor.
Battle Beast har gått fullt ut Eurovision och att döma av publikhavet kommer även åhörarna från samma del av musikscenen. Spelningen är inte dålig, hade den varit det hade inte lokalen varit fylld av exalterade fans som sjunger med i varje refräng. Å andra sidan är den heller inget speciellt som får en att höja på ögonbrynet. Bandet har sadlat om, bytt ut sin publik, skapat ett nytt sound och står med sin integritet fast förankrad i en mylla de själva valt att förankra sig i. Med andra ord är de helt perfekta för mainstreampubliken. Vi andra håller oss på tryggt avstånd.
Betyg: 5/10
Text: Cecilia Wemgård
Foto: Kristian Reuter
